FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

MÅSTE BLI ÖVERBEVISADE

Elias bön blev besvarad. Ofta upprepade vädjanden, protester och varningar hade misslyckats med att föra Israel till ånger. Tiden hade kommit då Gud måste tala till dem med hjälp av domar. Baals tillbedjare påstod att himlens skatter, dagg och regn, inte kom från Gud utan från naturens härskande krafter. De menade också att det var genom solens skapande energi som jorden blev fruktbar och förmåddes frambringa rikliga skördar. FMM 83.1

Därför måste Guds straff vila tungt över det förorenade landet. Israels avfälliga stammar måste bli överbevisade om det dåraktiga i att lita på Baals kraft för jordiska välsignelser. Varken dagg eller regn skulle falla över landet till dess att de med ånger återvände till Gud och erkände honom som källan till all välsignelse. FMM 83.2

Elia fick uppdraget att överlämna himlens domsbudskap till Ahab. Det var inte han som försökte bli Herrens budbärare, utan Herrens Ord kom till honom. Eftersom han värnade om äran för Guds sak tvekade han inte att lyda de gudomliga befallningarna, trots att lydnad tycktes medföra risk för att den onde kungen skulle göra processen kort med honom. Profeten gav sig genast iväg och färdades natt och dag tills han nådde Samaria. Vid palatset anhöll han inte ivrigt om tillträde, inte heller väntade han på att bli formellt anmäld. Klädd i de grova kläder som vanligtvis bars av profeterna på den tiden passerade han vakterna, uppenbarligen utan att bli iakttagen, och stod strax framför den förvånade kungen. FMM 83.3

Elia bad inte om ursäkt för sitt plötsliga framträdande. En som var större än Israels härskare hade gett honom i uppdrag att tala. Medan han lyfte upp sin hand mot himlen försäkrade han högtidligt vid den levande Guden att den allra Högstes domar skulle falla över Israel. ”Så sant HERREN Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det” (1 Kung. 17:1). FMM 83.4