FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

FLERA INVASIONER

Ussias regeringstid närmade sig sitt slut, och Jotam bar redan många av statens bördor när Jesaja kallades till sin profetiska tjänst medan han ännu var en ung man. Han var av kunglig ätt och skulle vara verksam i en tid som var särskilt farofylld för Guds folk. Profeten skulle få bevittna hur Juda blev invaderat av norra Israels och Arams förenade arméer. Han skulle få se de assyriska härskarorna lägrade framför rikets viktigaste städer. Samarien skulle falla under hans livstid, och Israels tio stammar skulle skingras bland folken. FMM 207.6

Juda skulle invaderas gång på gång av de assyriska arméerna, och Jerusalem skulle genomlida en belägring som skulle ha lett till att det föll om inte Gud hade ingripit på ett mirakulöst sätt. Stora faror hotade redan Sydrikets fred. Guds gudomliga beskydd drogs undan, och de assyriska stridskrafterna stod i begrepp att breda ut sig över landet Juda. FMM 207.7

Farorna som kom utifrån tycktes vara överväldigande, men de var ändå inte lika allvarliga som farorna som hotade inifrån. Det var Guds folks moraliska fördärv som hade skapat den största villrådigheten och det djupaste missmodet hos hans tjänare. Genom sitt avfall och uppror inbjöd de som skulle ha varit ljusbärare bland folken Guds straffdomar. Många av de olyckor som ytterligare påskyndade Nordrikets snabba undergång hade nyligen fördömts av Hosea och Amos i tydliga ordalag, och de höll nu snabbt på att upplösa Judas rike. FMM 208.1

Framtidsutsikterna var särskilt nedslående när det gällde folkets sociala förhållanden. I sin vinningslystnad lade människor hus till hus och fogade åker till åker (se Jes. 5:8). Rätten förvrängdes. Ingen medkänsla visades den fattige. Om dessa svåra förhållanden förklarade Gud: ”Rov från de fattiga finns i era hus. Vad menar ni med att krossa mitt folk och mala sönder de fattiga?” (Jes. 3:14, 15). Det var domarnas plikt att skydda de hjälplösa, men även de vände dövörat till åt de fattigas rop på hjälp och åt de nödställda, änkorna och de faderlösa (se Jes. 10:1, 2). FMM 208.2

Förtryck och rikedom åtföljdes av stolthet och kärlek till prakt, grov dryckenskap och ett okontrollerat festande (se Jes. 2:11, 12; 3:16, 18-23; 5:22, 11, 12). Under Jesajas dagar väckte avgudadyrkan inte längre någon förvåning (se Jes. 2:8, 9). I alla samhällsklasser hade det blivit så vanligt att handla orättfärdigt att de få som förblev trogna mot Gud ofta frestades att tappa modet och ge efter för missmod och förtvivlan. Det såg ut som om Guds plan för Israel höll på att misslyckas och att det upproriska folket skulle drabbas av ett öde som liknade Sodoms och Gomorras. FMM 208.3