Genom Vatten Och Eld

De Var Inte Glömda

Men när människor var grymma och hämndgiriga eller visade brottslig vårdslöshet ifråga om det allvarliga ansvaret som vilade på dem hade Gud inte glömt att vara nådig mot sina apostlar. Hela himlen intresserade sig för dessa människor som led för Kristus skull. Änglar sändes för att besöka fängelset. Jorden darrade för deras steg. Fängelsedörrarna var låsta med kraftiga reglar, men de slogs upp på vid gavel. Kedjorna och bojorna föll från fångarnas händer och fötter, och ett starkt ljus flödade in i fängelset. GVoe 166.4

Fångvaktaren hade blivit förvånad när han lyssnade till de fängslade apostlarnas sånger och böner. När de hade förts in i fängelset hade han sett deras svullna och blödande sår. Han hade själv sett till att deras fötter låstes fast i stocken. Han hade förväntat sig att få höra bittra rop av smärta och förbannelser från dem. I stället hade han fått höra sånger som var fyllda av glädje och lovprisning. Medan de här ljuden ringde i fångvaktarens öron hade han somnat. Nu väcktes han av jordbävningen som skakade fängelsemurarna. GVoe 167.1

Fångvaktaren kände ångest när han rusade upp. Han blev förskräckt då han såg att alla fängelsets dörrar var öppna. Han fylldes av fasa när han tänkte på att fångarna hade flytt. Han kom ihåg de mycket stränga befallningarna som han hade fått när Paulus och Silas hade överlämnats i hans vård kvällen innan. Han var övertygad om att han skulle bli straffad med döden för att han verkade ha varit vårdslös. I sin bittra förtvivlan tyckte han att det skulle vara bättre för honom om han dog för egen hand än att bli avrättad på ett vanhedrande sätt. Han drog sitt svärd för att döda sig själv, men då hörde han hur Paulus ropade de här uppmuntrande orden till honom: ”Gör dig inte illa! Vi är här allesammans” (Apg. 16:28). Alla fångarna var kvar på sina platser. De hölls tillbaka av Guds kraft som utövades genom en medfånge. GVoe 167.2

Den hårda behandlingen som apostlarna hade utsatts för av fångvaktaren hade inte gjort dem hämndlystna. Paulus och Silas var fyllda av Kristus anda och inte av någon hämndlysten anda. Deras sinnen var fyllda av Frälsarens kärlek. Därför kände de inte någon ovilja mot sina förföljare. GVoe 167.3

Fångvaktaren släppte sitt svärd och ropade att man skulle hämta ljus. Sedan sprang han in i den innersta fängelsehålan. Han ville se vad det var för slags människor som hade behandlats så grymt men som hade besvarat grymheten med vänlighet. När han kom in i cellen där apostlarna fanns kastade han sig ner framför dem och bad dem om förlåtelse. Sedan förde han ut dem på den yttre fängelsegården och frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” (Apg. 16:30). GVoe 167.4

Fångvaktaren hade darrat när han såg hur Guds vrede visade sig i jord-bävningen. När han trodde att fångarna hade flytt hade han varit beredd att ta sitt eget liv. Nu verkade alla de sakerna vara oviktiga jämfört med den nya, egendomliga skräcken som virvlade runt i hans tankar. Han kände en stark längtan efter att få äga lugnet och hoppet som dessa apostlar hade visat när de fick lida och blev hånade. Han såg himlens ljus i deras ansikten. Han visste att Gud hade ingripit på ett mirakulöst sätt för att rädda deras liv. Och med en besynnerlig kraft kom han nu ihåg den besatta kvinnans ord: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!” (Apg. 16:17). GVoe 167.5