Genom Vatten Och Eld

En Listig Fiende

Trollkarlen hade blundat för bevisen för att evangeliet var sant. Gud visade sin rättfärdiga vrede och gjorde honom blind så att han var utestängd från dagens ljus. Den här blindheten skulle inte bli permanent. Den var bara tillfällig för att han skulle bli varnad och omvända sig och be om förlåtelse från Gud som han hade förolämpat så grovt. Förvirringen som han drabbades av på det här sättet gjorde slut på hans listiga konster som han använde för att motarbeta Kristus lära. Nu blev han tvungen att famla sig fram i blindhet. Det bevisade för alla att underverket som apostlarna hade utfört, och som Elymas hade avfärdat som fingerfärdighet, hade utförts genom Guds kraft. Landshövdingen blev övertygad om att läran som apostlarna förkunnade var sann, och han tog emot evangeliet. GVoe 133.4

Elymas var inte någon bildad man, men ändå var han särskilt lämplig för att utföra Satans verk. De som förkunnar Guds evangelium kommer att möta den listige fienden i många olika gestalter. Ibland kan det vara en lärd person, men det är ännu vanligare att Satan har utbildat okunniga personer till att bli effektiva redskap som bedrar människor. Kristus förkunnare ska troget stå på sin post i gudsfruktan och i Kristus kraft. Det är deras plikt att göra detta. Då kan han skapa förvirring bland Satans anhängare och triumfera i Guds namn. GVoe 134.1

Paulus och hans medarbetare fortsatte sin resa till Perge i Pamfylien. Resan var tröttsam. De fick möta svårigheter och mödor, och det fanns faror på alla sidor. I städerna och samhällena som de passerade genom och längs de ödsliga vägarna var de omgivna av faror, både synliga och osynliga. Men Paulus och Barnabas hade lärt sig att lita på att Guds kraft kunde bevara och rädda dem. Deras sinnen var fyllda av en brinnande kärlek för människor som var på väg att gå under. De var trogna herdar som sökte efter de förlorade fåren. Därför tänkte de inte på sin egen bekvämlighet eller hur de skulle kunna göra livet lättare för sig själva. De glömde sig själva och tvekade inte när de blev uttröttade och hungriga och frusna. De hade bara en enda sak i sinnet - att människorna som hade förirrat sig långt bort ifrån fållan skulle bli frälsta. GVoe 134.2

Här blev Markus överväldigad av rädsla och tappade modet. Under en tid tvekade han i sitt beslut att ge sig själv helhjärtat till Herrens verk. Han var inte van vid primitiva förhållanden. Han tappade modet på grund av farorna och svårigheterna på vägen. Han hade arbetat med framgång under fördelaktiga förhållanden. Men nu befann han sig mitt ibland det slags motstånd och faror som ofta drabbar pionjärarbetaren. Och då kunde han inte uthärda svårigheterna som en god korsets kämpe. Han hade ännu inte lärt sig att se faran och förföljelsen i ansiktet och modigt möta motgångar. När apostlarna drog vidare kunde de förvänta sig att få möta ännu större svårigheter, och då blev Markus skrämd. Han förlorade allt sitt mod och vägrade att fortsätta. I stället återvände han till Jerusalem. GVoe 134.3

Paulus förstod inte varför Markus hade övergett dem. Därför bedömde han honom negativt och till och med ganska hårt under en tid. Däremot var Barnabas böjd för att ursäkta honom eftersom han var så oerfaren. Han ville försäkra sig om att Markus inte skulle överge uppgiften att vara förkunnare. Han såg att Markus hade förmågor som skulle kunna göra honom till en användbar medarbetare för Kristus. Under senare år skulle Barnabas ivriga omsorg om Markus bli rikligt belönad, eftersom den unge mannen gav sig åt Gud helt och hållet och åt arbetet att förkunna evangeliets budskap i svåra områden. Tack vare Guds välsignelse och Barnabas kloka utbildning utvecklades han till en framgångsrik förkunnare. GVoe 134.4

Senare försonades Paulus med Markus och tog emot honom som med-arbetare. Han rekommenderade honom också till församlingen i Kolosse. Han skrev att Markus var en medarbetare ”för Guds rike”, och att han hade ”varit till tröst för mig” (Kol. 4:11). Senare, inte långt före sin död, talade Paulus om Markus som en person som kunde vara ”till god hjälp i min tjänst” (2 Tim. 4:11). GVoe 135.1