Genom Vatten Och Eld

Kapitel 9— De Sju Församlingstjänarna

Kapitlet bygger på Apostlagärningarna kapitel 6:1-7.

”Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen” (Apg. 6:1). GVoe 72.1

Den unga församlingen bestod av människor från många olika sam-hällsklasser och med olika nationalitet. ”I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk under himlen” när den helige Ande utgöts på pingstdagen (Apg. 2:5). Bland judarna som var samlade i Jerusalem fanns det några som vanligen var kända som ”de grekisktalande judarna”. Under lång tid hade det funnits misstroende mellan dem och judarna från Palestina, och de hade till och med varit fiender. GVoe 72.2

De som hade blivit omvända genom apostlarnas arbete hade förändrats och förenats av den kristna kärleken. Trots sina tidigare fördomar levde alla i gemenskap med varandra. Satan visste att så länge den gemenskapen fortsatte att existera skulle han inte kunna förhindra att evangeliet hade framgång. Därför försökte han utnyttja människornas tidigare tankebanor. Han hoppades att han skulle kunna skapa splittring i församlingen på det sättet. GVoe 72.3

Så när de kristna blev allt fler lyckades fienden skapa misstankar hos somliga troende. Tidigare hade de varit vana vid att vara avundsjuka på sina medtroende och att finna fel hos deras andliga ledare. På så sätt ”började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande”. Klagomålen berodde på att de ansåg att man inte brydde sig om de grekiska änkorna vid den dagliga matutdelningen. Varje orättvisa skulle ha stridit mot evangeliets anda. Ändå lyckades Satan skapa misstankar. Nu måste något omedelbart göras för att avlägsna allt som skulle kunna orsaka missnöje. Annars skulle fienden lyckas i sina ansträngningar för att skapa splittring bland Kristus efterföljare. GVoe 72.4

Jesus efterföljare hade nått en kris i sin utveckling. Apostlarna arbetade tillsammans i den helige Andes kraft, och de ledde arbetet förståndigt. Det hade utvecklats snabbt, och antalet församlingsmedlemmar växte hela tiden. Den här tillväxten förde med sig allt tyngre uppgifter för dem som hade ansvaret. Ingen enskild människa eller ens en enda grupp människor kunde fortsätta att bära detta ansvar ensamma utan att äventyra församlingens fortsatta framgång. Under församlingens allra första tid hade ansvaret burits så troget av några få personer. Nu var det nödvändigt att dela upp det ansvaret på fler församlingsmedlemmar. Därför måste apostlarna ta ett viktigt steg för att göra evangeliets ordning mer fullkomlig i försam|89 lingen. Det gjorde de genom att låta andra ta över en del av ansvaret som de dittills hade burit själva. GVoe 73.1

Apostlarna sammankallade ett möte med de troende. Den helige Ande hade lett dem till att dra upp en plan för ett bättre sätt att organisera alla arbetsstyrkor i församlingen. Tiden hade kommit, förklarade apostlarna, när de andliga ledarna som hade ansvar för församlingen måste befrias från uppgiften att dela ut hjälp till de fattiga och från liknande uppgifter. Då skulle de vara fria så att de kunde stärka arbetet med att förkunna evangeliet. ”Utse sju män bland er”, sa de, ”som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst” (Apg. 6:3, 4). Församlingen följde det här rådet. De avskilde högtidligt sju män för deras uppgifter som diakoner genom att be och lägga händerna på dem. GVoe 73.2

Det visade sig att det blev till stor välsignelse för församlingen att de hade tillsatt dessa sju män för att de skulle leda och utföra vissa särskilda arbetsuppgifter. De här församlingstjänarna var särskilt lyhörda för de enskilda medlemmarnas behov och tog hand om församlingens allmänna ekonomiska intressen. Genom sina förståndiga åtgärder och goda kristna exempel blev de en viktig hjälp för sina medarbetare. De förenade församlingens olika intressen till ett gemensamt helt. GVoe 73.3