Genom Vatten Och Eld

Kapitel 50—Dödsdomen

Sista gången som Paulus stod inför Neros domstol hade kejsaren fått ett så starkt intryck av apostelns ord att han sköt upp sitt beslut, så att han varken frigav eller dömde Guds anklagade sändebud. Men snart flammade kejsarens hat mot Paulus upp på nytt. Han var arg på sig själv för att han inte klarade av att stoppa spridningen av den kristna religionen. Den spred sig ju till och med inom kejsarens hushåll. Därför beslöt han att låta döda aposteln så snart han kunde hitta en något så när trovärdig ursäkt för det. En kort tid senare tillkännagav Nero det beslut som dömde Paulus till martyrdöden. Men eftersom en romersk medborgare inte kunde dömas till att bli torterad dömdes han till att bli halshuggen. GVoe 380.1

Paulus fördes till avrättningsplatsen i hemlighet. Bara några få åskådare tilläts att vara närvarande, eftersom hans förföljare var mycket oroade över hans omfattande inflytande. De var rädda för att fler kunde bli omvända till kristendomen om de fick vara med om hans avrättning. Men till och med de förhärdade soldaterna som bevakade honom lyssnade till hans ord. De var förvånade när de såg att han var glad och frimodig när han gick mot sitt öde. Han visade en förlåtande anda mot dem som mördade honom, och hans tro på Kristus var orubblig ända in i det sista. För många som bevittnade hans avrättning blev hans inställning en impuls som ledde till att de förändrade sitt liv. Fler än en tog emot den Frälsare som Paulus förkunnade, och en kort tid senare fick de utan rädsla besegla sin tro med sitt blod. GVoe 380.2

Ända in i det sista bekräftade Paulus liv att det han hade sagt till korintierna var sant: ”Gud som sade: ’Ljus ska lysa ur mörkret’, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp” (2 Kor. 4:6-10). Han litade inte på sig själv utan på den helige Andes närvaro och inflytande. Anden fyllde hans sinne och gjorde så att alla hans tankar underordnade sig Kristus vilja. Profeten förklarar: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, för han förtröstar på dig” (Jes. 26:3). Den himmelska friden som strålade ut från Paulus ansikte vann många människor för evangeliet. GVoe 381.1