Genom Vatten Och Eld

Räddningen

Nu hade det blivit full dag, men de kunde ändå inte se någonting som kunde hjälpa dem att bestämma var de befann sig. Men de ”fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna” (Apg. 27:39-41). GVoe 331.6

Paulus och de andra fångarna hotades nu av ett annat öde som var ännu värre än att lida skeppsbrott. Soldaterna såg att det var omöjligt för dem att bevaka fångarna när de själva försökte ta sig iland. Var och en skulle ju ha fullt upp att göra med att rädda sig själv. Men om någon av fångarna försvann skulle de som hade ansvaret för honom få betala för det med sitt liv. Därför föreslog soldaterna att de skulle döda alla fångarna. Den romerska lagen godkände en så grym handling. Planen skulle ha genomförts omedelbart om det inte hade varit för mannen som alla ombord stod i så stor tacksamhetsskuld till. Befälhavaren Julius visste att det var Paulus som hade gjort så att alla ombord hade blivit räddade. Dessutom var han övertygad om att Gud var med Paulus, och därför vågade han inte skada honom. Så han befallde ”att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land” (Apg. 27:43, 44). När namnen sedan ropades upp saknades inte en enda. GVoe 332.1