Genom Vatten Och Eld

I Stormens Grepp

I fjorton dagar drev de omkring för stormen under en himmel där de inte kunde se solen eller stjärnorna. Trots att aposteln själv hade svåra plågor talade han uppmuntrande till alla ombord när allting verkade vara fullständigt hopplöst. Varje gång det inträffade en kris var han beredd att hjälpa till. Genom tron höll han fast vid Allmaktens arm. Han litade på Gud. Han oroade sig inte för sitt eget liv. Han visste att Gud skulle bevara honom så att han skulle kunna vittna om Kristus i Rom. Men han kände medlidande med de stackars människorna som omgav honom - syndiga, nerbrutna och inte beredda att dö. Han bad intensivt till Gud att han skulle bevara deras liv, och då uppenbarades det för honom att hans bön hade blivit hörd. GVoe 330.3

Paulus utnyttjade sig av ett tillfälle då stormen hade lugnat sig lite. Han ställde sig på däcket och sa till besättningen: ”Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. Vi måste bara stranda på en ö” (Apg. 27:21-25). GVoe 330.4

De här orden gav dem nytt hopp. Passagerare och besättning vaknade ur sin apati. Fortfarande fanns det mycket som måste göras. De gjorde allt som de bara kunde för att undvika skeppsbrott. GVoe 331.1

”När den fjortonde natten kom”, skriver Lukas, ”och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag” (Apg. 27:27-29). GVoe 331.2

När gryningen kom kunde de dunkelt se en stormig kust. Men de kunde inte upptäcka några kända landmärken. Situationen såg så dyster ut att dessa avgudadyrkande sjömän helt tappade modet och ”gjorde ett försök att fly från skeppet” (Apg. 27:30). De låtsades att de gjorde förberedelser för att kasta ut ankare från fören, och de hade redan firat ner skeppsbåten. Då upptäckte Paulus deras onda avsikter. Han berättade det för officeren och soldaterna och sa: ” ’Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade.’ Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort” (Apg. 27:31). GVoe 331.3

Men den mest kritiska stunden låg fortfarande framför dem. Återigen försökte aposteln uppmuntra alla ombord och uppmanade både passagerare och sjömän att äta lite. Han sa: ”I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud.” GVoe 331.4

”När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta” (Apg. 27:33-35). Då började också hela den utmattade och modfällda skaran på 275 människor att äta. Om inte Paulus hade uppmuntrat dem skulle de ha blivit desperata. När de hade ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet. GVoe 331.5