Genom Vatten Och Eld

Kapitel 40—Paulus Vädjar Till Kejsaren

Kapitlet bygger på Apostlagärningarna kapitel 25:1-12.

”När Festus hade anlänt till provinsen reste han efter tre dagar från Caesarea upp till Jerusalem. Översteprästerna och ledarna för Paulus folk framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem” (Apg. 25:1-3). När de begärde detta planerade de att lägga sig i bakhåll för Paulus och mörda honom längs vägen som ledde till Jerusalem. GVoe 319.1

Men Festus var väl medveten om det ansvar som hans ämbete förde med sig och vägrade artigt att sända efter Paulus. Han förklarade ”att romarna inte brukar utlämna någon innan den anklagade har mött sina anklagare ansikte mot ansikte och fått möjlighet att försvara sig mot beskyllningen” (Apg. 25:16). Han förklarade också ”att han själv snart skulle resa tillbaka” till Caesarea. Han tillade: ”De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt kan de lägga fram sina anklagelser mot honom” (Apg. 25:4, 5). GVoe 319.2

Det här var inte vad ledarna önskade. De hade inte glömt sitt tidigare nederlag i Caesarea. I motsats till apostelns lugna framträdande och kraftfulla argument skulle deras egen ondskefulla anda och grundlösa beskyllningar visa sig i sin sämsta belysning. Återigen krävde de att Paulus skulle föras till Jerusalem för att bli förhörd där. Men Festus höll fast vid sitt beslut att Paulus skulle få en rättvis rättegång i Caesarea. Det var Gud som i sin försyn fick Festus till att fatta det här beslutet för att apostelns liv skulle förlängas. GVoe 319.3

När ledarna hade misslyckats med sina avsikter beredde de sig omedelbart för att vittna mot Paulus vid ståthållarens domstol. När Festus hade kommit tillbaka till Caesarea efter några dagars besök i Jerusalem ”tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in”. Så snart Paulus kom inför domstolen ”blev han omringad av judarna som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa” (Apg. 25:7). Vid det här tillfället hade judarnas ledare inte någon advokat. Därför lade de själva fram sina anklagelser. Men medan förhöret fortsatte visade den anklagade lugnt och trovärdigt att anklagarnas beskyllningar var falska. GVoe 320.1