Vägledning För Församlingen II.

Guds medarbetare

Medarbetare på det stora skördefältet, vi har bara en kort tid kvar att verka. Nu är vårt mest gynnsamma tillfälle och hur omsorgsfullt skulle vi inte ta vara på varje stund. Så hängiven var vår Herre sin frälsargärning, att han såg fram emot sitt blodsdop. Apostlarna arbetade med samma iver som sin Mästare. Bestämt, uthålligt, nitiskt gick de framåt, utförde sitt stora uppdrag och kämpade mot “furstar och väldigheter och världshärskare som råda här i mörkret”. VFF2 27.1

Vi lever i en tid då ännu större allvar behövs än på apostlarnas dagar. Men bland många av Herrens tjänare råder oro och en önskan att efterlikna de moderna väckelsepredikanternas romantiska stil, en önskan att göra något stort, att skapa sensation, att bli ansedda som skickliga förkunnare, att vinna ära och utmärkelse för egen del. Om sådana kunde gå faror i möte och hyllas som hjältar, skulle de gripa sig verket an med outtröttlig energi. Men att leva och arbeta nästan okända, att kämpa och offra för Jesus i det undanskymda utan att få något beröm av människor - till det fordras sunda principer och en målmedvetenhet som endast få äger. Om det fanns ett allvarligare bemödande att vandra i ödmjukhet inför Gud, i det att man såg bort ifrån människor och arbetade för Kristus, skulle mycket mera bli utfört. VFF2 27.2

Mina predikande bröder, sök Jesus med all anspråkslöshet och ödmjukhet! Försök inte att dra människors uppmärksamhet till er själva. Låt dem inte se instrumentet medan ni upphöjer Jesus. Tala om Jesus, förlora dig själv i honom! Det är för mycket jäkt och väsen kring vår kristendom, under det att Golgata och korset glöms. VFF2 28.1

Vi är i den största fara när vi prisas av varandra, när vi ingår förbund för att upphöja varandra. Fariséernas stora bekymmer var att tillförsäkra sig människors beröm och Kristus sade till dem, att det var den enda belöning de skulle erhålla. Låt oss ha oss det uppdrag vi f1tt och utföra det för Kristus, och skulle det innebära försakelser, låt oss göra det för hans skull. Vår gudomlige Mästare blev fullkomnad genom lidande. O när skall vi se människor arbeta såsom han gjorde! VFF2 28.2

Guds ord är vår målstock. Varje handling av kärlek, varje vänligt ord, varje bön för lidande och betryckta införs i himmelens oförgängliga böcker. Det gudomliga Ordet upplyser det mest förmörkade först1nd, och dess ljus för de högst bildade att känna sin otillräcklighet och syndfullhet. VFF2 28.3

Fienden vinner människor idag till ett alltför billigt pris. “I haven blivit sllda för intet.” (Jes. 52: 3.) Så lyder Bibelns ord. En säljer sin själ för världslig ära, en annan för pengar, en för att tillfredsställa sina låga begär, en annan för världsliga nöjen. Sådana köp görs varje dag. Satan köpsl1r om dem som blivit köpta med Kristi dyra blod, och han erhåller dem för ett billigt pris. De uppskattar inte det oändliga pris som betalts för att frälsa dem. VFF2 28.4

Stora välsignelser och förmåner är våra. Vi kan försäkra oss om de mest värdefulla himmelska skatter. Må predikanter såväl som andra komma ihåg att evangeliets sanning ödelägger om den inte får frälsa. Den som dag efter dag vägrar att lyssna till nådens inbjudan, kommer snart att kunna höra de mest enträgna vädjanden utan att sinnet påverkas på något sätt. VFF2 28.5

Som Guds medarbetare behöver vi mera innerlig fromhet och mindre självupphöjelse. Ju mera det egna jaget upphöjes, desto svagare blir tron på Guds Andes vittnesbörd. De som känner igen Guds röst när han talar, är de som är mest intimt förenade med honom. De som är andligt sinnade, urskiljer de andliga tingen. De känner sig tacksamma för att Gud har påpekat deras felsteg, under det att de som förtröstar på sig själva ser allt mindre och mindre av Gud i hans Andes vittnesbörd. VFF2 28.6

Vårt verk måste åtföljas av djup ödmjukhet, fasta och bön. Vi skall inte vänta oss endast frid och glädje. Vi kommer att få uppleva sorg, men om vi sår med tårar skall vi få skörda med jubel. Mörker och misströstan får många gånger insteg i deras hjärtan som lever ett liv i självförsakelse, men det är inte till deras skada. Det kan vara Guds sätt att förmå dem att söka honom ivrigare. VFF2 29.1