Vägledning För Församlingen II.

De som håller ut

Den syn i vilken Sakarja såg Josua och ängeln, syftar med säregen bestämdhet på Guds folks erfarenhet vid tiden för den avslutande domen. Guds trogna barn skall råka i svår nöd och många svårigheter. De som helgar Guds bud och har Jesu tro skall smaka drakens och hans härskaras vrede. Satan räknar världen som sin egendom, och han har kontroll över den fallna kristenheten. Men här är en liten grupp som har motstått hans övermakt. Om han kunde utplåna dem från jorden, skulle hans seger vara fullständig. Såsom han genom sitt inflytande förmådde de hedniska nationerna att fördärva Israel, skall han i en nära framtid aktivera ondskans makter för att fördärva Guds folk. Alla uppfordras att lyda mänskliga lagar och göra våld på Guds lag. Men de som är trogna mot Gud och sin plikt blir hotade, utpekade och förföljda. De skall “bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner”. VFF2 183.3

Deras enda hopp är Guds nåd, deras enda försvar är bönen. Såsom Josua bönföll inför ängeln, skall Guds trogna med krossade hjärtan och hängiven tro enträget bedja om förlåtelse och räddning genom Jesus, deras försvarare. De är fullt medvetna om sin syndfullhet, de ser sin svaghet och ovärdighet, och när de ser på sig själva är de nära att förtvivla. Frestaren står beredd att anklaga dem, såsom han anklagade Josua. Han pekar på deras fläckade dräkter och deras dåliga karaktärer. Han visar på deras svaghet och dårskap, deras otacksamhets synder, deras bristande Kristus-likhet vilket allt dragit vanära över deras Frälsare. Han söker skrämma dem med tanken att deras fall är hopplöst, och att deras synd aldrig kan förlåtas. Han hoppas att så ödelägga deras tro, att de ger vika för hans frestelser, vänder sig bort från förbundet med Gud och tar emot vilddjurets märke. VFF2 184.1

Satan lägger med stor iver fram sina anklagelser inför Gud och förklarar, att de genom sina synder förlorat rätten till gudomligt beskydd och han åberopar sin rätt att tillintetgöra dem, då de är överträdare. Han förklarar att de likaväl som han själv förtjänar att förkastas av Gud. Han frågar: “Är detta det folk som skall ta min och mina änglars plats i himmelen? Vill de påstå sig ha följt Guds lag och dess föreskrifter? Har de inte älskat sig själva mer än Gud? Har de inte satt sina intressen före hans verk? Har de inte älskat denna världens ting? Ge akt på de synder som satt spår i deras liv! Se deras själviskhet, deras ondska, deras hat till varandra.” VFF2 184.2

Guds folk har i många avseenden varit ofullkomliga. Satan har noggrann kännedom om vilka synder som han lockat dem till. Han överdriver i högsta grad då han beskriver dem och förklarar: “Skall Gud förvisa mig och mina änglar från sin närhet och samtidigt belöna dessa som är skyldiga till samma synder? Du kan inte göra detta, o Herre, och vara rättvis. Din tron är inte’ då grundad på rättfärdighet och rättvisa. Rätten fordrar att de skall dömas.” VFF2 185.1

Men fastän Jesu lärjungar har syndat, har de inte tillåtit synden att få kontroll över sina liv. De har gjort bättring och sökt Herren i ödmjukhet och förkrosselse, och deras gudomliga Försvarare har vädjat för deras skull. Han som lidit den största smädelse genom deras otacksamhet och som bäst känner deras synd och deras ånger, förklarar: “Herren näpse dig, Satan! Jag gav mitt liv för dessa. De är skrivna på mina händer.” VFF2 185.2

Satans anfall är kraftiga, hans villfarelse förskräcklig, men Herrens blick vilar på sitt folk. Deras nöd är stor. Eldprovets flammor tycks nästan förtära dem, men Jesus skall föra dem därur såsom guld, renat i eld. De måste renas från all världslighet till att fullkomligt återspegla Kristi avbild. Otron måste övervinnas, tro, hopp och ståndaktighet utvecklas. VFF2 185.3

Guds folk suckar och gråter över de synder som begås i landet. Under tårar varnar de de ogudaktiga för faran av att förtrampa Guds lag, och under obeskrivlig sorg ödmjukar de sig själva inför Gud för sina egna överträdelser. De orättfärdiga förlöjligar deras sorg, driver gäck med dem för deras vädjanden och hånler åt deras svaghet. Men Guds folks ångest och ödmjukhet är ett tecken på att de håller på att återvinna den karaktärens styrka och ädelhet som synden berövat dem. Därför att de kommer närmare Kristus och fäster sin blick på hans fullkomliga renhet ser de klart den överflödande synden. Deras ånger och blygsel är oändligt mycket mer värd i Guds ögon än självtillräckligheten och högmodet hos dem som inte känner någon orsak till ånger och som föraktar Kristi ödmjukhet, men ändå gör anspråk på fullkomlighet samtidigt som de överträder Guds heliga lag. Ödmjukhet och hjärtats saktmod är villkoren för styrka och seger. Härlighetens krona väntar dem som har böjt sig vid korsets fot. “Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” VFF2 185.4

De trogna, de bedjande är inneslutna i Guds beskydd. De vet inte själva hur säkert skyddade de är. Sporrad av Satan söker denna världs ledare att tillintetgöra dem, men om Guds barns ögon. kunde öppnas såsom skedde med Elisas tjänare vid Dotan, skulle de se hur Guds änglar lägrade sig kring dem och med sin strålglans och härlighet hejdar mörkrets härar. VFF2 186.1