Vägledning För Församlingen II.

Avund och felfinnande fördöms

Det smärtar mig att säga att det finns församlingsmedlemmar med odisciplinerade tungor. Det finns människor med falska tungor som alltid ställer till missämja. Det finns även medlemmar med listiga, viskande tungor. Det är tissel och tassel; oförsynt blandar man sig i andras angelägenheter och ställer närgångna frågor. Bland dessa skvallerälskare finns de som handlar av nyfikenhet, andra av avundsjuka, många handlar drivna av hat till dem genom vilka Gud har talat för att tillrättavisa dem. Alla dessa splittrande element samverkar. En del döljer sina verkliga känslor, medan andra är ivriga att bekantgöra allt ont de vet eller kanske endast misstänker om andra. VFF2 22.1

Jag såg att samma anda som man finner i meneden, vilken förvandlar sanning till lögn, gott till ont och oskuld till brott, nu är verksam. Satan jublar över det förhållande som råder bland dem som bekänner sig vara Guds folk. Medan många försummar sitt andliga liv, vakar de ivrigt över varje tillfälle att kritisera och döma andra. Alla har sina karaktärssvagheter, och det är inte svårt att finna något som avunden kan tolka till den andres skada. “Nu”, säger dessa självvalda domare, “nu har vi fakta. Vi kan nu framlägga anklagelser, som de inte så lätt skall kunna dra sig undan.” De inväntar ett passande tillfälle och tar sedan en hel packe med skvaller och lägger fram sina “läckerbitar”. VFF2 22.2

I sina ansträngningar att vinna sitt syfte, är personer som av naturen har en stark fantasi, i fara att bedra både sig själva och andra. De tar upp obetänksamma yttranden från andra personer utan att betänka att orden yttrats i hastigt mod och därför i själva verket inte återspeglar personens verkliga känsla. Men dessa obetänksamma yttranden, ofta bagateller som inte är värda att lägga märke till, betraktas nu genom Satans förstoringsglas, och man funderar över dem och upprepar dem tills mullvardshögarna blir berg. Skilda från Gud blir de som accepterar det onda, lekbollar för frestelsen. De inser knappast styrkan av sina känslor eller effekten av sina ord. Medan de fördömer andras felsteg, begår de själva ännu större felsteg. Fasthet är en juvel. VFF2 23.1

Finns då ingen godhetens lag att följa? Har kristna fått befogenhet av Gud att kritisera och döma varandra? Är det hedrande för en människa och ärligt att under ett sken av vänskap locka från en annans läppar hemligheter, som blivit henne anförtrodda, och sedan använda det man fått veta för att skada henne? Är det kristlig kärlek att ta upp allt som sägs, gräva upp allt som kan väcka misstankar angående en annans karaktär, och sedan med förtjusning använda detta för att skada henne? Satan jublar när han kan förtala och såra en Kristi efterföljare. Han är “brödernas åklagare”. Skall då kristna vara hans medhjälpare i detta? VFF2 23.2

Guds allséende öga ser bristerna hos oss alla och de begär som behärskar oss, men ändå har han överséende med våra misstag och ömkar sig över oss i vår svaghet. Han uppmanar sitt folk att visa samma anda av ömhet och fördragsamhet. Sanna kristna gläder sig inte över att framhålla andra människors fel och brister. De vänder sig bort från det som är lumpet och ont för att fästa sitt sinne vid det som är till dragande och älskvärt. För den kristne är allt felfinnande, varje ord av förtal och dömande, något smärtsamt. . VFF2 23.3

Det har alltid funnits människor, som bekänner sig tro sanningen, men som inte har överlåtit sina liv till dess helgande inflytande; människor som är trolösa, som bedrar sig själva och själva intalar sig mod, medan de lever i synd. Otron är uppenbar i deras liv, i deras uppträdande och karaktar, och detta fruktansvärt onda verkar som et kräftsår. VFF2 24.1