Vägledning För Församlingen II.

Tänk väl om alla människor

När vi lyssnar till en anklagelse mot vår nästa, tar vi fasta på anklagelsen. På frågan: “Herre, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg?” svarar psalmisten: “Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat; den sam icke bär förtal på sin tunga, den sam icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa.” (Ps. 15: 1-3.) VFF2 20.2

Vilken värld av skvaller skulle vi inte bli förskonade ifrån, om var och en av ass ville kamma ihåg att den sam berättar om andras fel lika fritt skall berätta om våra fel vid lämpligt tillfälle. Vi skulle inte vara så kvicka att sätta tilltro till ont tal. Detta orsakas ofta av avund eller missförstånd, eller det kan härleda från överdrifter eller uteslutande av vissa fakta. När avund och misstänksamhet väl tillåtits att slå rat, sprids de sam tistelfrön. Skulle en medmänniska gå vilse är tiden i hög grad inne att ni visar henne verkligt intresse. Visa henne vänlighet, bed med och för henne med tanke på det oändliga pris sam Kristus betalade för hennes frälsning. På det sättet kan kanske en människa räddas från döden. . . VFF2 20.3

En blick, ett ord, kanske bara med en viss betaning, kanske blandat med falskhet, tränger likt en på med hullingar in i något hjärta och orsakar ett oläkligt sår. På så sätt kanske ett tvivel, en anmärkning kastas mat någon, genom vilken Gud kunde ha utfört ett gatt verk och nu är hennes inflytande skadat och hennes möjligheter förstörda. Bland vissa djurarter förekommer det att om något av dem blir sårat och faller, rusar de övriga fram och sliter det i stycken. Samma grymma anda visas av människor som bär det kristna namnet, De visar en fariseisk iver att stena andra sam är mindre skyldiga än de själva. Det finns sådana sam pekar på andras fel och misstag för att dra uppmärksamheten bart från sina egna, eller för att vinna erkännande för det nit de visar för Gud och församlingen. (Band 5, sid. 56-59, 1882.) VFF2 21.1