Vägledning För Församlingen II.

Avund och kritik

Avund är inte bara ett förvänt sinne utan en sjukdom som bringar alla förmågor i oordning. Den började med Satan; Han ville bli den förnämste i himmelen, och då han inte kunde få all den makt och ära han sökte, gjorde han uppror mot Gud. Han avundades våra första föräldrar och frestade dem till synd, och ödelade därmed livet för dem och för hela mänskligheten. VFF2 19.1

En avundsjuk människa sluter sina ögon för andra människors goda sidor och ädla handlingar. Hon är alltid redo att förringa och undervärdera det som är utmärkt. Människor kan ofta bekänna och överge andra fel, men det är ringa hopp när det gäller den avundsjuke. Att avundas en person är att omedvetet erkänna att den andre är överlägsen. Därför kommer stoltheten inte att tillåta någon eftergift. Om ett försök görs att övertyga den avundsjuke om hans synd, blir han ännu bittrare mot föremålet för hans avund, och alltför ofta förblir han oförbätterlig. VFF2 19.2

Den avundsjuke sprider gift varhelst han går fram. Han gör vänner till fiender och framkallar. hat och uppror mot både Gud och människor. Han söker bli ansedd som den bäste och störste, inte genom hjältemodiga och självförsakande ansträngningar att förbättra sig själv, utan genom att förbli där han är och genom att förringa värdet av andras insatser. VFF2 19.3

Den tunga sam finner sin glädje i att ställa till missämja, “sladdertungan” sam säger: “Berätta och jag skall berätta det vidare”, förklaras av aposteln Jakob vara antänd av Gehenna. Den strör eldbränder åt alla håll. Vad bryr sig den skvalleraktige om att förtalet drabbar den oskyldige? Han upphör inte med sin anda gärning, även om han förstör hopp och mad för dessa sam redan bryter samman under sina bördar. Det enda han bryr sig om är att tillfredsställa sin lust för skandaler. Även bekännande kristna sluter sina ögan för allt det sam är rent, ärligt, ädelt och älskvärt och samlar upp vad helst sam är tvivelaktigt och obehagligt och ger det tillkänna för världen. VFF2 20.1