Vägledning För Församlingen II.

Se upp med falska läror

När Satan blev missnöjd i himmelen, gick han inte med sina klagomål till Gud och Kristus, utan gick omkring bland änglarna som ansåg honom fullkomlig och framhöll för dem, att Gud behandlat honom orättvist, då han gett företräde åt Jesus. Följden av denna vrångbild av Gud blev, att en tredjedel av änglarna på grund av att de sympatiserade med Satan förlorade sin syndfrihet, sin höga ställning och sitt lyckliga hem. Satan uppviglar människor att här på jorden fortsätta samma verk av avund och onda påståenden som han började med i himmelen. VFF2 107.1

Gud har inte gått förbi sitt folk och utvalt en enstaka man här och en annan där såsom de enda, värda att betros med hans sanning. Han ger inte något nytt ljus som strider mot den tro på vilken församlingen är uppbyggd. Vid varje reform har någon gjort sådana anspråk. Paulus varnade församlingen på sin tid: “Bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.” (Apg. 20: 30.) Den största skadan drabbar Guds folk genom dem som avfaller och som talar förvända ting. Genom dem kommer adventbudskapet i vanrykte. VFF2 107.2

Ingen bör uppträda självsäkert och mena sig ha fått något särskilt ljus från Gud framför andra. Kristus framställdes som boende i sitt folk. De troende framställs å sin sida såsom “uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus själv, i vilken allt som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning i Anden.” (Ef. 2: 20-22.) Och Paulus säger: “Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, ‘så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, likasom lock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhörede” kallelse - en Herre, en tro, ett dop, en Gud, sam är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef. 4: 1-6.) VFF2 107.3

Vad br X kallar ljus är till synes ofarligt, det tycks inte som om någon skulle ta skada av det. Men, syskon, det är en Satans list, det är den kil genom vilken han söker göra intrång. Han har gjort sådana försök upprepade gånger. Någon får en ny och originell tanke som inte tycks stå i strid med evangelium. Han talar om den, uppehåller sig vid den tills den förefaller honom klädd i skönhet och av stor vikt för Satan har makt att ge detta falska intryck. Till sist blir detta ämne hans allt uppslukande intresse, den viktiga punkt kring vilket allt rör sig, och sanningen är uppryckt ur hjärtats mark. VFF2 108.1

Så snart dessa underliga idéer uppstått i br X:s sinne, började han förlora tron och ifrågasätta det Andens verk som visat sig bland oss under så många år. Han är inte en man som skulle ta emot något som han tror vara ett särskilt ljus utan att dela det med andra, därför är det säkrast att inte låta honom få ett inflytande som kan ge honom tillfälle att göra andra osäkra. Det vare detsamma som att öppna en dörr, genom vilken Satan sänder en ström av villfarelser för att dra sinnena bort från sanningen för vår tid. Sam ett Guds sändebud vädjar jag till er, syskan, att se upp med dessa oväsentliga ting, vars tendens är att dra sinnet från sanningen. Villfarelse är aldrig ofarlig. Den helgar aldrig, men den för alltid med sig förvirring och oenighet. Den är alltid farlig. Fienden har stor makt över sinnen sam inte allt igenom är styrkta genom bön och grundade på Bibelns sanningar. VFF2 108.2

Det finns tusentals förklädda frestelser i beredskap för dem som har sanningens ljus, och den enda tryggheten för oss ligger i att inte tro. på någon ny lära, någon ny tolkning av Bibeln, förrän vi har lagt fram den för erfarna trossyskon. Lägg fram den med ett ödmjukt sinne under allvarlig bön, och om de inte ser något nytt ljus i den, lita på deras bedömning, för “där de rådvisa äro många, där går det väl”. (Ords. 11: 14.) VFF2 109.1