Vägledning För Församlingen II.

Paulus manar till enighet och kärlek

Paulus manar efesierna att bevara tron och enheten: “Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålarnod, så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, likasom lock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse - en Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef. 4: 1-6.) VFF2 82.2

Paulus uppmanar sina trossyskon till att i sina liv visa kraften av den sanning som han har förkunnat för dem. Genom ödmjukhet och mildhet, fördragsamhet och kärlek skulle de uppenbara Kristi karaktär och frälsningens välsignelser. Det är endast en kropp, en Ande, en Herre, en tro. Såsom lemmar i Kristi kropp är alla troende besjälade av samma ande och samma hopp. Tvedräkt i församlingen drar vanära över Kristi lära inför världen och ger sanningens fiender tillfälle att försvara sitt levnadssätt. Paulus’ förmaningar avser inte endast församlingen på hans tid. Gud bestämde att de skulle nedtecknas för oss. Vad gör vi för att bevara enheten genom fridens band? VFF2 82.3

När den helige Ande gavs till den första församlingen älskade dess medlemmar varandra. “De... åto med fröjd och i hjärtats enfald och lovade Gud. Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.” (Apg. 2: 46, 47.) Dessa enkla kristna var få till antalet, utan rikedomar eller ära, men trots detta utövade de ett mäktigt inflytande. De var världens ljus. Varhelst deras karaktär och lära blev kända, väckte de fruktan hos de ogudaktiga. Av denna orsak blev de hatade av dessa och förföljda ända till döds. VFF2 83.1