Vägledning För Församlingen II.

Guds normer oförändrade

Helighetskravet är detsamma idag som pit apostlarnas tid. Varken Guds löften eller hans fordringar har förlorat nitgot av sin kraft. Men i vilket tillstitnd befinner sig de som bekänner sig vara Guds folk, jämförda med de första kristna? Var är den ande och den Guds kraft som dit utmärkte evangelii förkunnelse? Ack, “huru har icke guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats”! (Klag. 4: 1.) VFF2 83.2

Gud planterade sin församling likt ett vinträd i fruktbar jord. Med ömmaste omsorg gav han det näring och vårdade det, så att det skulle bära rättfärdighetens frukter. Hans fråga är: “Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort?” Men vinträdet sökte sig mot jorden, och dess grenar sträckte sina rankor efter mänsklig hjälp. Dess grenar når vida, men trädet har urartat. Vingårdens Herre frågar: “Varför bar den då vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor?” (Jes. 5: 4.) VFF2 83.3

Herren har skänkt sin församling stora välsignelser. Rättvisan fordrar, att den ger dessa gåvor tillbaka med ränta. I samma mån som de sanningens skatter, som anförtrotts den har ökat, har också församlingens ansvar ökat. Men i stället för att ta vara på dessa gåvor och sträva efter fullkomning, har den avfallit från vad den vunnit i sin tidigare erfarenhet. Förändringen av församlingens tillstånd har skett gradvis och nästan omärkligt. När den började söka världens vänskap och ära, försvagades dess tro, dess nit minskades, dess brinnande hängivenhet ersattes av död formalism. Varje steg i riktning mot världen var ett ‘steg bort från Gud. När stolthet och ärelystnad omhuldades, vek Kristi Ande från församlingen, och rivalitet, oenighet och kiv söndrade och försvagade den. VFF2 84.1

Paulus skriver till sina trosfränder i Korint: “Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och vandren I icke då på vanligt människosätt?” (1 Kor. 3: 3.) Det är omöjligt för av avund och kiv söndrade sinnen att förstå Guds ords sanningar. “Men en ‘själisk’ människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.” (1 Kor. 2: 14.) Vi kan inte rätt förstå eller uppskatta den gudomliga uppenbarelsen utan Andens hjälp, genom vilken Ordet har getts. VFF2 84.2

De vars uppgift är att ta vara på församlingens andliga intressen skulle ge akt på sig själva, så att de är goda föredömen. De skulle inte ge rum för avund, svartsjuka eller misstankar. De skulle alltid visa samma anda av kärlek, respekt och hänsyn, som de önskar finna hos sina syskon. Plikttroget skulle de uppmärksamma undervisningen i Guds ord. Undertryck varje form av ovilja och ovänlighet! Ryck upp varje bitterhetens rot! När osämja uppstår syskon emellan, skulle alltid Frälsarens råd strikt följas. Allt borde göras för att åstadkomma en försoning, men om parterna envist håller fast vid sina meningsskiljaktigheter, bör de för en tid avstängas från församlingsgemenskapen tills de kan komma överens. VFF2 84.3