Vägledning För Församlingen II.

Kristi undervisning om gästfrihet

Kristus har i sitt eget liv gett oss en lärdom angående gästfrihet. När han omgavs av den hungriga skaran vid Genesarets sjö, sände han inte iväg den utan att först ha mättat den. Han sade till sina lärjungar: “Given I dem att äta.” (Matt. 14: 16.) Och genom en handling av sin skaparmakt försåg han dem med mat, tillräcklig att fylla deras behov. Men hur enkel var inte den mat som bjöds! Det förekom ingen lyx. Han som hade tillgång till himmelens alla resurser kunde ha dukat fram en festmåltid för folket. Men han försåg dem endast med det som de behövde, det som utgjorde den dagliga kosten hos fiskarbefolkningen runt sjön. VFF2 586.5

Om människor idag hade enkla vanor och levde i överensstämmelse med naturens lagar, skulle det finnas rikliga tillgångar för att täcka hela den mänskliga familjens behov. Det skulle .då finnas färre inbillade behov och större möjligheter att följa Guds planer. VFF2 587.1

Kristus sökte inte dra människor till sig genom att tillfredsställa deras längtan efter lyx. Den enkla kost han gav dem var en försäkran inte endast om hans kraft utan också om hans kärlek och ömma omsorg om dem och deras livsbehov. Och samtidigt som han mättade dem med kornbröden, gav han dem också Livets bröd. Här har vi vårt föredöme. Vår kost kanske är enkel, ja, även knapp. Fattigdom kanske har fallit på vår lott. Våra tillgångar är kanske inte större än vad lärjungar_as var med de fem bröden och två fiskarna. Men när vi kommer i kontakt med de behövande, bjuder Kristus oss: “Given I dem att äta.” Vi skall dela med oss av det vi har, och när vi ger, skall Kristus se till att vårt behov fylls. VFF2 587.2

Läs i detta sammanhang berättelsen om änkan i Sarefat. Till denna kvinna i hednaland sände Gud sin tjänare under hungersnöden för att be om mat. “Men hon svarade: ‘Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger icke en kaka bröd, utan allenast en handfull mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.’ Då ‘sade Elia till henne: ‘Frukta icke; gå och gör såsom du har sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig och bär ut den till mig; red sedan till åt dig och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta intill den dag, då Herren låter det regna på jorden.’ Då gick hon åstad och gjorde, såsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid.” (1 Kon. 17: 12-15.) VFF2 587.3

Underbar var den gästfrihet som den feniciska kvinnan visade mot Guds profet, och på ett underbart sätt belönades hennes tro och frikostighet. “Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som Herren hade talat genom Elia. Men härefter hände sig att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades. Då sade hon till Elia: ‘Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkom men, .så att min son måste dö.’ Men han sade till henne: ‘Giv mig din son.’ Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng. . . . Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till Herren. . . Och Herren hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: ‘Se, din son lever.’ Då sade kvinnan till Elia: ‘Nu vet jag att du är en gudsman, och att Herrens ord i din mun är sanning.’” (Vers 15-24.) VFF2 588.1

Gud har inte förändrats. Hans makt är inre mindre nu än på Elias tid. Och löftet som Kristus gav är inte mindre säkert nu äu då vår Frälsare gav det: “Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön.” (Matt. 10: 41.) VFF2 588.2