Vägledning För Församlingen II.

Vittnesbörd till vissa personer

De budskap som gällde olika personer, skrev jag ofta ned till dem, i många fall på deras egen enträgna begäran. Allt eftersom mitt arbete växte, blev detta en betydande och tidskrävande del av mitt arbete. Före utgivandet av Vittnesbörden 1868 (nr 15) hade många av dem som jag tillrättavisat eller gett råd till, bett att jag skulle skriva ned dessa vittnesbörd, men jag var så trött av allt det tunga arbetet att jag ryggade tillbaka för att göra det, särskilt som jag visste att många av dessa personer var ovärdiga och att det fanns litet hopp att dessa varningar skulle åstadkomma någon förändring hos dem. Men vid den tiden blev jag i hög grad uppmuntrad av följande dröm: VFF2 283.1

En person gav mig en packe vitt tyg, och bad mig klippa till klädnader för personer av alla storlekar, för olika karaktärer och omständigheter i livet. Jag tillsades att klippa till dem och hänga upp dem, färdiga att sys när så befalldes. Jag hade intrycket att många av dem, för vilka dessa klädnader var ämnade, var ovärdiga att bära dem. Jag frågade om detta var det sista tygstycket jag skulle klippa till, men fick svaret att det var det inte, utan så snart jag var färdig med en klädnad, skulle jag börja med nästa. Jag kände mig missmodig över denna mängd arbete och sade att jag under mer än tjugo år hållit på att klippa till kläder åt andra, och att mitt arbete inte hade uppskattats och inte heller hade jag sett att det utfört mycket gott. Jag talade med den person som hade gett mig vävnaden, särskilt om en kvinna, som jag skulle klippa till en dräkt åt. Jag fastslog att hon inte alls skulle värdesätta klädnaden, och att det betydde förlust av både tid och material att ge henne den. Hon var mycket fattig, undedägsen i begåvning och hade vårdslösa vanor, och skulle snart solka ned den. VFF2 283.2

Personen svarade: “Klipp du till dräkterna. Det är din plikt. Förlusten är min, inte din. Gud ser inte såsom människan ser. Han planlägger arbetet som han vill ha det gjort, och du vet inte vilket som skall lyckas, det eller det.” VFF2 284.1

Jag höll upp mina händer, valkiga som de var efter långvarigt bruk av saxen, och framhöll att jag inte kunde annat än rygga tillbaka vid tanken på att fnllfölja detta arbete. Personen upprepade: “Klipp till kläderna! Din befrielse har ännu inte kommit.” VFF2 284.2

Med känslor av pinande trötthet reste jag mig för att börja arbetet igen. Framför mig låg en ny, blank sax som jag började använda. Med ens var mina känslor av trötthet och missmod borta. Saxen tycktes klippa nästan utan någon ansträngning från min sida, och jag klippte den ena dräkten efter den andra jämförelsevis lätt. VFF2 284.3

Många drömmar uppstår på grund av dagliga händelser och Guds Ande har ingenting med dem att göra. Det finns också falska drömmar, liksom falska syner, som är inspirerade av Satan. Men drömmar från Herren jämförs i Guds ord med syner och är lika säkert frukter av Profetians Ande som synerna är det. Sådana drömmar är sina egna bevis på sin äkthet om man tar i betraktande vilka personer som har haft dem, och de omständigheter under vilka de gavs. VFF2 284.4

Sedan den varning och lärdom som getts i vittnesbörd till vissa personer, i motsvarande grad gällde många andra som inte särskilt utpekats, tycktes det mig vara min plikt att publicera dessa personliga vittnesbörd till gagn för församlingen. I Vittnesbörd 15 skrev jag om detta: “Jag vet inte något bättre sätt att framställa mina åsikter om allmänna faror och villoläror, och den plikt som gäller alla som älskar Gud och håller hans bud, än att ge ut dessa vittnesbörd. Kanske finns det inte något mer direkt och verkningsfullt sätt att framställa vad Herren har visat mig.” VFF2 284.5

I en syn som gavs mig den 12 juni 1868 såg jag vad som helt försvarar mitt sätt att publicera vittnesbörd gällande vissa personer. När Herren väljer ut vissa människor och påpekar deras orätta handlingar, händer det att andra, som inte avslöjades i min syn, vanligen tar för givet att allting är bra med dem, eller åtminstone nästan bra. Om någon tillrättavisas för något orätt han gjort skulle församlingsmedlemmarna omsorgsfullt rannsaka sig själva för att finna i vilket avseende de felat och på vad sätt de har gjort sig skyldiga till samma synd. De skulle bekänna sina synder i en ödmjuk anda. Även om andra anser att allt är bra med dem, är det inte något bevis för att så är fallet. Gud ser till hjärtat. Han prövar människorna på sitt sätt. Då han strängt tillrättavisar ett av sina barn, är hans avsikt att tillrättavisa många andra. Men om de inte tar emot denna tillrättavisning utan smickrar sig med att Gud har överséende med deras synder, då han inte särskilt pekat ut dem, bedrar de sig själva och kommer att stängas ute i mörkret och lämnas att gå sina egna vägar efter eget gottfinnande. VFF2 285.1

Många handlar fel beträffande sitt eget andliga liv, och de har hamnat i stor villfarelse vad angår deras verkliga ställning inför Gud. Han väljer sätt och medel som bäst kan tjäna hans avsikt och visa vad som finns i hans lärjungars hjärtan. Han visar tydligt det onda hos några, för att andra skall bli varnade och frukta och avsky dessa villfarelser. Under självrannsakan kan de finna, att de gör samma saker, vilka Gud fördömer hos andra. Om de verkligen önskar tjäna Gud och fruktar att såra honom, kommer de inte att vänta att deras synder särskilt skall utpekas innan de bekänner och i ödmjuk ånger vänder åter till Gud. De skall då försaka sådant som har misshagat Gud, i enlighet med det ljus han gett till andra. Men om däremot de som inte har det rätt ställt med Gud, ser att de är skyldiga till samma synder som andra tillrättavisats för och ändå fortsätter på samma ohelgade väg därför att de inte namngetts, kommer de i fara och blir ledda som fångar enligt Satans vilja. VFF2 285.2

Det visades mig att det ‘är Guds visdom, att inte allas synder och felsteg uppenbaras. Men dessa personliga vittnesbörd gäller alla som är ‘Skyldiga, även om inte deras namn nämns i samband med något särskilt vittnesbörd. Men de som låter vittnesbörden gå obeaktade förbi, och döljer sina synder på grund av att inte deras namn särskilt nämnts, kommer inte Gud att välsigna. De kan inte gå framåt i det andliga livet, utan det kommer att bli mörkare och mörkare, tills himmelens ljus helt tagits ifrån dem. VFF2 286.1

I en syn jag hade för tjugo år sedan (1871) blev jag tillsagd att förkunna våra allmänna principer i tal och skrift, och att samtidigt påpeka de faror, villfarelser och synder, som gällde vissa personer, så att alla skulle bli varnade, tillrättavisade och få råd. Jag såg att alla grundligt skulle rannsaka sina hjärtan och liv för att finna, om inte de hade begått samma misstag som andra tillrättavisats för och om de varningar som de fått, inte passade in också på deras falt Om de fann att så var fallet, skulle de känna att råden och tillrättavisningarna hade getts ‘Särskilt till dem, och de skulle göra en så praktisk tillämpning av dem, som om de var särskilt avsedda för dem. Gud har för avsikt att pröva tron hos alla som gör anspråk på att vara Kristi efterföljare. Han kommer att pröva ärligheten i deras böner, som gör anspråk på att allvarligt vilja veta vad som är deras plikt. Han vill ge dem rikliga tillfällen att utveckla vad som finns i deras hjärtan. VFF2 286.2