Vägledning För Församlingen II.

“Vittnesbördens” natur och inflytande

Allt eftersom ändens tid närmar sig och förkunnelsen av det sista varningsbudskapet till världen utvidgas, blir det av allt större betydelse för dem som tagit emot sanningen för denna tid att ha en klar uppfattning av Vittnesbördens natur och inflytande, vilka Gud i sitt förutséende har förbundit med den tredje ängelns budskap, alltifrån dess början. På följande sidor följer utdrag från vad jag har skrivit under de senaste fyrtio åren i samband med min tidiga erfarenhet i denna uppgift, samt vad Gud har visat mig angående Vittnesbördens natur och betydelse, det sätt på vilket de getts och hur de skulle tolkas. VFF2 280.1

Inte långt efter år 1844 fick jag min första syn. Jag var på besök hos kär syster i Kristus, och hennes hjärta var knutet till mitt. Fem av oss, alla kvinnor, knäböjde stilla vid familjealtaret. Medan vi bad, kom Guds kraft över mig på ett sätt som jag aldrig tidigare känt. Jag tycktes vara omgiven av ljus, och lyftes högre och högre från jorden. I en syn såg jag de adventtroendes erfarenhet, Kristi tillkommelse och den lön som väntar den trogne. VFF2 280.2

I min andra syn, som följde inte långt efter den första, såg jag de prövningar jag måste genomgå, och att det var ‘min plikt att berätta för andra vad Gud hade uppenbarat för mig. VFF2 280.3

Det visades mig att mitt arbete skulle mötas med stark opposition och att mitt hjärta skulle slitas sönder av ångest, men att Guds nåd skulle vara tillräcklig för att uppehålla mig under allt. Undervisningen i denna vision oroade mig i högsta grad, för den klargjorde för mig min plikt att gå ut till folket och förkunna sanningen. En stor fruktan som tyngde mig var, att när jag uppfyllde min plikt och gick ut och förklarade, att jag var en av den Högstes utvalda som mottog syner och uppenbarelser för folket, kunde jag ge efter för ‘syndfull självupphöjelse och lyfta mig själv upp till ett högre plan än jag hade rätt till, och därmed dra Guds missnöje över mig och förlora min egen själ. Jag hade sett flera sådana fall och mitt hjärta fruktade för detta svåra prov. VFF2 281.1

Jag bad nu innerligt att om jag måste gå och berätta vad Herren visat mig, så skulle jag bli bevarad från sådan otillbörlig upphöjelse. Angeln sade då till mig: “Dina böner är Hörda och skall besvaras. Om det onda som du fruktar hotar dig, skall Gud räcka ut sin hand för att rädda dig. Genom smärta kommer han att dra dig närmare till sig och så bevara din ödmjukhet. Frambär troget budskapet. Var ståndaktig intill änden och du skall få äta frukten från livets träd och dricka livets vatten.” VFF2 281.2

Vid denna tid rådde det mycken fanatism bland några av dem som hade trott på det första budskapet. Allvarliga villfarelser i lära och liv hade omhuldats, och några var färdiga att fördöma allt som inte överensstämde med deras uppfattning. Gud uppenbarade för mig i en syn dessa villoläror och sände mig till sina vilseledda barn, men när jag utförde denna min plikt möttes jag av bitter opposition och förebråelser. VFF2 281.3

Det var ett tungt kors för mig att återge till de felande vad som hade visats mig angående dem. Det orsakade mig stort betryck att se andra vara bekymrade och sorgsna. Och när jag var tvungen att förklara budskapet, förmildrade jag det ofta och fick det att verka mer fördelaktigt för den det gällde och sedan gick jag för mig själv och grät i mitt hjärtas ångest. Jag såg på dem som hade bara sig själv att sörja för, och jag tänkte att om jag vore i deras ställe skulle jag aldrig klaga. Det var svårt att återge de enkla, men träffande vittnesbörd som Gud gav mig. Ängsligt vaktade jag över resultatet, och om personen ifråga opponerade sig mot tillrättavisningen och efteråt vände sig emot budskapet frågade jag mig själv: Frambar jag budskapet på det sätt jag skulle? Kunde det inte ha funnits något sätt att rädda dem? Och då fick jag en sådan själsnöd att jag ofta tyckte att döden skulle ha varit en välkommen budbärare och graven en ljuvlig viloplats. VFF2 281.4

Jag insåg inte faran och synden i ett sådant tänkesätt förrän jag i en syn blev förd i Jesu närhet. Han såg på mig med en ogillande blick och vände sedan bort sitt ansikte från mig. Det är omöjligt att beskriva den fasa och ångest jag då kände. jag föll på mitt ansikte inför honom, men jag hade ingen kraft att yttra ett ord. O, hur jag önskade att kunna gömma mig och bli skyld för denna ogillande blick! Nu förstod jag delvis de förlorades känslor, när de ropar till bergen och klipporna: “Fallen över oss, och dölj en oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.” (Upp. 6: 16.) VFF2 282.1

Just då bad en ängel mig att resa mig upp, och den syn som mötte mig kan knappast beskrivas. Framför mig stod en grupp, vars har och kläder var sonder slitna, och vars ansikten var den verkliga bilden av förtvivlan och skräck. De kom närmare mig och deras kläder rörde vid mina. Och när jag såg på mina kläder märkte jag att de hade fläckar av blod. Åter föll jag som död ned för min ängels fötter. Jag kunde inte be en enda bön om förlåtelse och längtade långt bort från denna heliga plats. Angeln reste mig upp på mina fötter och sade: “Detta gäller inte dig nu, men du har fått se denna scen för att du skall veta, vilken din situation blir om du försummar att förklara för andra vad Gud har uppenbarat för dig.” Med denna allvarliga varning ljudande inom mig gick jag ut för att tala till folket de ord av tillrättavisning och undervisning, som getts mig av Gud. VFF2 282.2