Den stora striden

Fåfäng kamp

På grund av denna stränga självdisciplin förlorade han sina krafter och led av svimningsanfall. Verkningarna av dessa övervann han aldrig helt och hållet. Men trots alla dessa ansträngningar fann hans bekymrade själ inte någon lindring. Till sist drevs han till förtvivlans rand. Då det för Luther såg ut som om allt var förlorat, gav Gud honom en vän och hjälpare. Den fromme Staupitz öppnade Guds ord för hans själ. Han bad honom att se bort ifrån sig själv, sluta med att tänka på de eviga straffen för överträdelse av Guds lag och att se upp till Jesus, som var hans syndförlåtande Frälsare. “Kasta dig i Frälsarens armar i stället för att plåga dig på grund av dina synder. Sätt din tillit till honom, till hans rättfärdiga liv och hans försoningsdöd. Hör på Guds Son. Han blev människa för att tillförsäkra dig Herrens välbehag.” “Älska honom som först älskade dig.” — D’Aubigné, band 2, kap. 4. DSS 120.2

Så talade denne nådens budbärare. Hans ord gjorde djupt intryck på Luther. Efter många sammandrabbningar med ingrodda villfarelser kunde han förstå sanningen. Hans bekymrade sinne fick frid. DSS 120.3

Luther ordinerades till präst och kallades från klostret till en professur vid Wittenbergs universitet. Här använde han tiden till att studera Bibeln på grundspråket. Han började hålla föreläsningar över Bibeln. Psalmerna, evangelierna och breven framhölls för de hänförda åhörarskarorna. Staupitz, hans vän och överordnade, rådde honom att bestiga predikstolen och förkunna Guds ord. Luther var tveksam. Han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi ställe. Först efter en långvarig strid gav han efter för sin väns påträngande uppmaningar. Redan nu var han mycket bibelkunnig. Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet drog åhörarna med sig. Den klarhet och kraft med vilken han framhöll sanningen överbevisade dem. Hans innerlighet rörde deras sinnen. DSS 121.1

Luther var alltjämt en trogen anhängare av påvekyrkan. Han hade ingen som helst tanke på att någonsin bli något annat. Genom försynens ledning kom han att avlägga ett besök i Rom. Resan företog han till fots. Han bodde i klostren på vägen dit. I ett kloster i Italien blev han full av förundran över den rikedom, lyx och prakt han såg. Munkarna hade furstliga inkomster. De bodde i praktfulla rum. De var klädda i fina, dyrbara dräkter. De åt vid överdådiga bord. Med smärtande känslor jämförde Luther detta med sitt eget mödosamma och självförnekande liv. Han började bli något förvirrad och osäker. DSS 121.2

Snart kunde han i fjärran se staden på de sju kullarna. Djupt rörd kastade han sig ned på jorden och utbrast: “Heliga Rom jag hälsar dig.” — D’Aubigné, band 2, kap. 6. DSS 121.3

Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de sällsamma berättelser som prästerna och munkarna berättade. Han utförde alla de påkostande ceremonierna. Överallt fick han se sådant som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg den ogudaktighet som härskade inom alla klasser av prästerskapet. Han fick höra oanständiga vitsar från prelaterna. Han blev förskräckt över de fruktansvärda hädelser som de kom med även under mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare fick han bevittna utsvävningar och ett vilt liv. Var han än kom på denna heliga plats mötte han vanvördighet. “Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga händelser som begås i Rom”, skrev han. “Mån måste se och höra det för att kunna tro det. De säger t.ex.: Om det finns ett helvete så är Rom byggt ovanpå det. Det är en avgrund från vilken all slags synd strömmar ut’.” — D’Aubigné, band 2, kap. 6. DSS 121.4

I ett dekret som nyligen hade sänts ut, hade påven lovat avlat åt alla som på sina knän ville gå upp för “Pilatustrappan”. Man påstod att Frälsaren gick ned för den då han lämnade den romerska rättssalen. På något mirakulöst satt skulle den ha förts från Jerusalem till Rom. I andaktsfull stämning kröp Luther en dag uppför dessa trappsteg. Plötsligt var det som om en röst med tordönsstämma sade till honom: “Den rättfärdige skall leva av tro.” — Rom. 1: 17. Han reste sig upp. Skamsen och skräckslagen skyndade han sig bort ifrån platsen. Detta skriftställe förlorade aldrig sin kraft i hans sinne. Från den stunden såg han klarare än någonsin tidigare vilken villfarelse det var att lita på mänskliga gärningar för att vinna frälsning. Han insåg hur nödvändigt det alltid är att tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats. De skulle aldrig någonsin mer kunna bortse ifrån påvedömets bedrägeri. DSS 122.1

Då han vände blicken bort från Rom hade han också vänt sinnet bort ifrån det. Efter denna tid blev brytningen alltmer markerad. Till slut bröt han varje förbindelse med påvekyrkan. DSS 122.2

Efter det att Luther hade kommit tillbaka från Rom fick han den teologiska doktorsgraden vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han tillfälle såsom aldrig tidigare att studera Bibeln som han älskade så högt. Han hade avgett ett heligt löfte att studera Guds ord omsorgsfullt, att med trohet förkunna det så länge han levde och att inte längre rätta sig efter påvens ord och doktriner. Han var inte längre bara munk eller professor. Han kände sig ha fått en kallelse att med auktoritet förkunna Bibeln. Han hade kallats som en herde att vaka över Guds hjord som hungrade och törstade efter sanningen. Han framhöll klart och tydligt att de kristna inte skulle godkänna andra läror än de som grundade sig på Bibelns auktoritet. Detta innebar ett slag riktat mot själva grunden för den påvliga överhögheten. Det var med andra ord, själva livsprincipen i Reformationen. DSS 122.3

Luther insåg hur farligt det var att upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Utan fruktan angrep han teologernas spekulativa otro. Han bekämpade den filosofi och teologi som så länge hade utövat ett avgörande inflytande över folket. Har fördömde sådana studier som inte bara var värdelösa utan skadliga. Han försökte leda sina lyssnares tankar bort ifrån filosofers och teologers spetsfundigheter och över till de eviga sanningar som framhölls av profeter och apostlar. Budskapet blev värdefullt för den ivriga skara som begärligt lyssnade till hans ord. Aldrig tidigare hade de fått lyssna till en sådan undervisning. Glädjebudskapet om Frälsarens kärlek och försäkringen om förlåtelse och frid på grund av hans försonande blod, fröjdade deras sinnen. Det väckte hos dem ett levande hopp. I Wittenberg tändes ett ljus. Strålarna från detta skulle nå ut till jordens avlägsnaste trakter och tillta i klarhet intill tidens avslutning. DSS 122.4