Den stora striden

Orubblig förvissning

De ödmjukar sig inför Gud och hänvisar till hur de tidigare har ångrat sina många synder. Nu åberopar de sig av Frälsarens löfte: “Nu måste man söka skydd hos mig och göra fred med mig: ja, fred måste man göra med mig”. (Jes. 27: 5.) Deras tro sviktar inte, även om deras bön inte genast besvaras. De lider under den svåraste ångest, skräck och nedslagenhet, men de upphör inte att bedja. De klänger sig fast vid Gud såsom Jakob höll fast vid ängeln. Från djupet av sin själ ropar de: “Jag släpper dig icke med mindre du välsignar mig.” DSS 592.1

Om Jakob inte tidigare hade ångrat den synd han begick, då han genom bedrägeri skaffade sig förstfödslorätten, skulle Gud inte ha hört hans bön och nådigt bevarat hans liv. Så blir det också under nödens tid. Om Guds folk hade obekända synder som framställdes för dem, under det att de torterades av fruktan och ångest, skulle de bli förkrossade. Förtvivlan skulle omintetgöra deras tro och de skulle inte längre ha tillförsikt att bedja till Gud om befrielse. Men även om de känner sin ovärdighet, finns det inga dolda synder för dem att bekänna. Synderna har sänts före dem till doms och är fullständigt utplånade. De kan inte längre erinra sig dem. DSS 592.2

Satan kommer många att tro, att Gud skall överse med deras otrohet i livets små ting. Men Herren visar i sitt handlingssätt mot Jakob att han inte i något avseende kommer att förbise eller tolerera något ont. Alla som söker urskulda sig eller dölja sina synder och därmed tillåter att de blir stående kvar i himmelens böcker utan att ha blivit bekända och förlåtna kommer att övervinnas av Satan. Ju mer upphöjd deras bekännelse är och ju mer framstående ställning de innehar, dess mer avskyvärt är deras handlingssätt för Gud och dess säkrare är den store motståndarens triumf. De som uppskjuter förberedelsen för Herrens dag, kommer inte att få tillfälle till det under nödens tid eller vid någon senare tidpunkt. Alla sådanas situation är hopplös. DSS 592.3

Bekännande kristna som når fram till denna sista, fruktansvärda kamp utan att vara beredda, kommer att bekänna sina synder under själsångest, medan de ogudaktiga gläder sig över deras olycka. Deras bekännelse liknar Esaus och Judas’. De beklagar följden av överträdelsen men inte dess skuld. De känner inte någon sann ånger, ingen avsky för det onda. De erkänner sin synd av fruktan för straffet, men som Farao i gamla tider skulle de åter trotsa himmelen, om straffdomarna skulle dras tillbaka. DSS 593.1

Jakobs historia är också en försäkran om att Gud inte kommer att förkasta dem som har bedragits och frestats till synd men som har vänt om till honom i uppriktig ånger. När Satan vill förgöra dem och de befinner sig i fara, sänder Gud sina änglar för att trösta och beskydda dem. Satans angrepp är våldsamma och hans förförelser är försåtliga. Men Herrens ögon vilar på hans folk och hans öra lyssnar till deras rop. Deras nöd är stor, flammorna från den brinnande ugnen tycks vara på väg att förtära dem. Men smältaren kommer att föra dem ut ur ugnen som guld, prövat i elden. Guds kärlek till sina barn under deras största prövning är lika stark, som den var under medgångens dagar. Men det är nödvändigt för dem att införas i den brinnande ugnen. Den prägel världen har satt på dem måste avlägsnas, så att de fullkomligt kan återspegla Kristi bild. DSS 593.2

Den tid av hemsökelse och ångest som ligger framför oss kräver en tro som kan uthärda trötthet, hunger och väntan — en tro som inte ger upp, trots att den blir hårt prövad. Prövningstiden har getts åt alla för att de skall förbereda sig. Jakob vann seger, därför att han var uthållig och målmedveten. Hans seger vittnar om den makt som finns i uthållig bön. Den som håller fast vid Guds löften som Jakob, som är lika uppriktig och uthållig i bön som han, kommer att segra som han segrade. Men de som är ovilliga att förneka sig själva, att kämpa med Gud och att bedja länge och enträget om hans välsignelse, får den inte. Att kämpa med Gud — hur få är det inte som vet vad det är! Hur få är det inte som så intensivt söker Gud med alla själens krafter anspända till det yttersta! När förtvivlans vågor, som inget språk kan beskriva, sveper in över den bedjande, hur få är det inte då, som klänger sig fast vid Guds löften med orubblig tro! DSS 593.3