Den stora striden

Segervinnare

“Han kämpade med ängeln och vann seger.” — Hos. 12: 4. Genom ödmjukhet och ånger och genom att överlämna sig åt Herren vann denna syndiga, felande, dödliga människa seger i kamp med himmelens majestät. Med skälvande händer höll han fast vid Guds löften. Den eviga kärleken kunde inte vända sig bort ifrån syndarens bön. Som ett bevis på hans seger och som en uppmuntran för andra som vill följa hans exempel blev hans namn förändrat. Från ett namn som påminde om hans synd ändrades det till ett namn som påminde om hans seger. Förhållandet att Jakob hade kämpat med Gud och vunnit, var en förvissning om, att han också skulle kunna segra över människor. Han fruktade nu inte längre för att möta sin brors vrede, eftersom Herren var hans försvarare. DSS 590.1

Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och påstått att han hade rätt att förgöra honom på grund av hans synd. Han hade påverkat Esau att marschera upp emot honom. Under det att patriarken kämpade hela den långa natten trängde sig Satan in på honom med en djup känsla av hans skuld för att göra honom missmodig och få honom att släppa sitt grepp om Gud. Jakob drevs nästan till förtvivlan. Men han visste att utan hjälp från Gud måste han gå under. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd. Han bönföll nu Gud om nåd. Han ville inte uppge sitt beslut utan höll fast vid ängeln och bad med allvarliga, ångestfyllda rop, intill dess att han vann seger. DSS 590.2

På samma sätt som Satan påverkade Esau att marschera mot Jakob, kommer han att upphetsa de ogudaktiga till att förgöra Guds folk under nödens tid. Som han anklagade Jakob, kommer han också att anklaga Guds folk. Han betraktar människorna i världen som sina undersåtar, men den lilla grupp som ärar Guds bud, sätter sig emot hans herravälde. DSS 591.1

Om han kunde utplåna dem från jorden, skulle hans triumf vara fullständig. Han ser att heliga änglar beskyddar dem. Därav sluter han sig till att deras synder är förlåtna. Men han vet inre att deras sak är avgjord i den himmelska helgedomen. Han känner väl till de synder som han frestat dem att begå. Dessa synder framställer han nu för Gud i den skarpaste belysning. Han hävdar att detta folk lika mycket som han själv förtjänar att bli utestängda från Guds kärlek. Han förklarar att Herren inte kan vara rättfärdig om han förlåter deras synder, men förgör honom och hans änglar. Han kräver dem som sitt byte och att de skall överlämnas i hans händer, så att han kan förgöra dem. DSS 591.2

När Satan anklagar Guds folk för deras synder, tillåter Herren att de prövas till det yttersta. Det är nu fråga om deras tillit till Gud, deras tro och uthållighet. När de ser tillbaka på den gångna tiden, sjunker deras hopp, eftersom de inte kan se att de har gjort något gott i hela sitt liv. De känner djupt sin svaghet och ovärdighet. Satan försöker skrämma dem med att deras sak är hopplös. Deras synder kan aldrig avlägsnas. Han hoppas kunna göra deras tro om intet, så att de ger efter för frestelsen och upphör att lyda Gud. DSS 591.3

Även om Guds folk är omgivna av fiender som är fast beslutna att förgöra dem, fruktar de inte för förföljelse för sanningens skull. Men de är ängsliga för att de inte har ångrat varje synd och att de på grund av ett eller annat fel hos dem själva inte kan få del av Frälsarens löfte: Jag skall “taga vara på dig och frälsa dig ut ur den prövningens stund som skall komma över hela världen”. (Upp. 3: 10.) Om de bara kunde känna sig övertygade om att de fått syndernas förlåtelse, skulle de inte vika tillbaka för tortyr eller död. Men om det skulle visa sig, att de var ovärdiga och att de går miste om livet på grund av sin egen bristfälliga karaktär, skulle Guds heliga namn bli vanärat. DSS 591.4

Överallt hör de hur förrädare lägger planer. De ser hur effektivt upprorsmakarna arbetar. Detta väcker hos dem en innerlig önskan, en stark längtan efter att denna stora avfällighet skall upphöra och att de ogudaktigas ondska skall nå ett slut. Men under det att de ber till Gud om att han skall hejda upproret, sker det med en stark känsla av självförebråelser, att de själva inte har någon kraft mer att motstå och driva tillbaka ondskans mäktiga flodvåg. De känner att om de hade använt alla sina förmågor i Kristi tjänst och gått fram från kraft till kraft, så skulle Satans makt över dem ha varit mindre. DSS 591.5