Den stora striden

En säker förankring

Prästens tjänst under året i helgedomens första avdelning “innanför förlåten”, som bildade ingångsporten och avskilde det heliga från förgården, symboliserar den tjänst som Kristus påbörjade vid sin himmelsfärd. I den dagliga tjänsten var det prästens uppgift att bära fram syndoffrets blod och rökelsen som steg upp tillsammans med Israels böner. Hos Fadern hänvisade Kristus till sitt blod och bar också fram inför honom tillsammans med sin egen rättfärdighet, de ångrande troendes böner. Sådan var tjänsten i den första avdelningen i helgedomen i himmelen. DSS 405.1

Kristi lärjungars tro följde honom, då han vid sin himmelsfärd togs bort ifrån deras blickar. Detta var tyngdpunkten i deras hopp. “I det hoppet”, säger aposteln Paulus, “hava vi ett säkert och fast själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst ‘efter Melkisedeks sätt till evig tid’.” — Hebr. 6: 19, 20. Han gick “icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i helgedomen4 och vann en evig förlossning.” (Hebr. 9: 12, KJV.)
4. “den heliga platsen”, ordagrant översatt. Här har 1917 Års Översättning det felaktiga uttrycket “det allraheligaste”. DSS 405.2

I 1.800 år fortsatte denna tjänst i den första avdelningen i helgedomen. Kristi blod tillförsäkrar de ångrande troende förlåtelse för synd och godtagande hos Fadern. Trots detta kvarstod deras synder ännu i himmelens böcker. Liksom det i den symboliska tabernakeltjänsten gjordes en rening vid årets slut kommer det också, innan Kristus har avslutat sitt återlösningsverk för människorna, att ske ett avlägsnande av synden från helgedomen. Det är den tjänsten som började då de 2.300 dagarna utlöpte. I överensstämmelse med profeten Daniels förutsägelse gick vår överstepräst vid den tidpunkten in i det allraheligaste för, att utföra den sista delen av sin högtidliga gärning — att rena helgedomen. DSS 406.1

I forntiden överfördes folkets synder i tro på syndoffret. Genom dess blod överfördes synderna symboliskt till den jordiska helgedomen. Så blir i det nya förbundet de ångrandes synder genom tro lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Den avbildliga reningen av den jordiska helgedomen gjordes genom att de synder som vanhelgat den, avlägsnades. Så kommer den verkliga reningen av den himmelska helgedomen att utföras genom att de synder som finns upptecknade där avlägsnas eller utplånas. Innan detta kan ske måste det försiggå en undersökning av böckerna, för att konstatera vem som genom omvändelse från synd och genom tro på Kristus har fått del av hans försoning. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning — ett domsverk. Denna handling måste äga rum innan Kristus kommer tillbaka för att återlösa sitt folk. När han kommer har han ju sin lön med sig “för att vedergälla var och en efter som hans gärningar äro”. (Upp. 22: 12.) DSS 406.2

De som följde ljuset i det profetiska ordet såg nu, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2.300 dagarna år 1844, gick Kristus in i det allraheligaste i den himmelska helgedomen för att där utföra sin avslutande tjänst som en förberedelse för sin återkomst. DSS 406.3

De förstod att syndoffret pekade fram till Kristus som ett offer och att översteprästen var en framställning av Kristus såsom medlaren. De förstod också att bocken var en bild på Satan, syndens upphovsman. Han måste till sist stå till ansvar för de synder som han har förfört de ångrande troende att begå. När översteprästen i kraft av syndoffrets blod avlägsnade synden från helgedomen lade han dem på bocken. I kraft av sitt eget blod tar Kristus bort sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid avslutningen av sin tjänst. Satan får det slutliga straffet när domen blir verkställd. Bocken sändes bort till ett öde land för att aldrig mer komma in i Israels församling. På samma sätt kommer Satan att för evigt bli utstött från Gud och hans folk. I det slutliga utplånandet av synd och syndare kommer han att bli utplånad för evigt.
1. Brännoffersaltaret med askhögen.
2. Bassäng för rening.
3. Skådebrödsbordet vid norra väggen hade tolv kakor bröd.
4. Ljusstaken stod vid den södra väggen.
5. Rökelsealtaret stod framför förhänget till det allraheligaste.
6. Förhänget, mellan det heliga och det allraheligaste, nådde inte ända upp till taket, för att rökelsen skulle nå innanför det.
7. Förbundsarken, med de tio buden. Över den stod två keruber böjda i vördnad.
Helgedomen, med sin försoningstjänst, uppfylls profetiskt och historiskt i Kristus. Han är “Guds Lamm” (Joh. 1: 36), som offrats, “livets bröd” (Joh. 6: 35), “världens ljus” (Joh. 8: 12) och rättfärdighetens väldoftande rökelse. Rökelsen är blandad med de heligas böner, vilka stiger upp inför Gud (Upp. 8: 3-4; 5: 8). Askan är det ondas förintelse (Upp. 20: 14).
Vår store Överstepräst, Kristus, hänvisar till sitt fullständiga försoningsoffer från Golgata, genom att visa fram sina genomstungna händer för vår frälsning i sin beständiga medlingstjänst inför den allsmäktige Fadern (Jes. 49: 16), “ty han lever alltid för att mana gott för oss” (Hebr. 7: 25; 1 Joh. 2: 1). DSS 406.4