Den stora striden

Betydelsefullt sammanhang

Så fortgick tjänsten dag efter dag under hela året. Israels synder blev på det sättet symboliskt överförda till helgedomen. Något särskilt måste därför göras för att få dem avlägsnade. Gud gav befallning om att det skulle göras försoning för båda de heliga avdelningarna. “Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava syndat. Och på samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.” Han skulle också utföra försoning för altaret för att “rena och helga det från Israels barns orenheter”. (3 Mos. 16: 16, 19.) DSS 403.1

En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick översteprästen in i det allraheligaste för att rena helgedomen. Det verk som utfördes där var avslutningen av den årliga tjänsten i tabernaklet. På försoningsdagen blev två bockar förda fram till tabernaklets dörr och man kastade lott om dem — “en lott för Herren och en för Asasel”. (3 Mos. 16: 8.) Den bock på vilken lotten för Herren föll skulle slaktas som ett syndoffer för folket. Prästen skulle bära blodet av den innanför draperiet och stänka det på nådastolen och framför nådastolen. Blodet skulle också stänkas på rökoffersaltaret som stod framför förhänget. DSS 403.2

“Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles redo därtill släppa honom ut i öknen. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken.” — 3 Mos. 16: 21, 22. Denna bock kom aldrig mera in i Israels läger. Mannen som förde bort den måste tvätta sig och sina kläder med vatten, innan han fick gå in i lägret igen. DSS 404.1

Hela denna ceremoni skulle visa Israel Guds helighet och hans avsky för synd. Det skulle också visa att de inte kunde komma i beröring med synd utan att bli besmittade. Det krävdes av var och en att han skulle ödmjuka sig, under det att detta försoningsverk pågick. Allt arbete lades åt sidan. Hela Israel skulle tillbringa dagen i bön, fasta och djup självrannsakan. DSS 404.2

Betydelsefulla sanningar om försoningen framställs i den symboliska tempeltjänsten. En ställföreträdare godkändes i syndarens ställe. Synden utplånades emellertid inte genom blodet från offerdjuret. Det blev ett medel genom vilket den överfördes till helgedomen. När syndaren offrade blod erkände han lagens auktoritet. Han kände sig också skyldig till överträdelse och gav uttryck för sin önskan om att få förlåtelse genom tro på den kommande Frälsaren. Men han hade ännu inte blivit helt löst ifrån syndens förbannelse. Efter det att översteprästen hade tagit emot ett offer från församlingen, gick han på försoningsdagen in i det allraheligaste med blodet av detta offer. Han stänkte det på nådastolen alldeles ovanför lagtavlorna för att tillfredsställa lagens krav. I sin egenskap av medlare tog han därefter Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. Då han lade sina händer på syndbockens huvud, bekände han över denna alla dessa synder och överförde dem på det sättet symboliskt från sig själv till denna bock. Bocken bar dem därefter bort och de betraktades som skilda från folket för alltid. DSS 404.3

Men den tjänst som utfördes i tabernaklet var “en avbild och en skugga av den himmelska.” Det som symboliskt gjordes i tjänsten i den jordiska helgedomen har sin verklighet i tjänsten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sin gärning som vår överstepräst. Aposteln säger: “Kristus har inte gått in i en helgedom3 som är gjord med händer, och som endast är en sinnebild av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, till vår fördel.” — Hebr. 9: 24 (KJV).
3. “the holy places” (de heliga platserna), King James Version (1611). DSS 404.4