Den stora striden

Fridens rådslag

“Och fridens rådslag skola vara mellan dem båda.” Faderns kärlek är inte i mindre grad än Sonens källan till frälsning för den förlorade mänskligheten. Innan Jesus lämnade sina lärjungar sade han: “Och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv älskar eder.” Det var han “som i Kristus försonade världen med sig själv”. Och i tjänsten i helgedomen i himmelen råder “fridens rådslag. . . mellan dem båda”. (Joh. 16: 26, 27; 2 Kor. 5: 19.) ‘“Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” — Joh. 3: 16. DSS 401.2

Frågan: Vad är helgedomen? besvaras klart i Bibeln. Termen “helgedomen” betecknar i första hand då den används i Bibeln, det tabernakel som byggdes av Moses som en avbild av något som finns i himmelen. För det andra avser den det “sannskyldiga tabernaklet” i himmelen, till vilket den jordiska helgedomen hänvisade. Vid Kristi död upphörde den symboliska tjänsten. Det “sannskyldiga tabernaklet i himmelen” är det nya förbundets helgedom. Och eftersom förutsägelsen i Dan. 8: 14 uppfylls i nutiden, måste den helgedom som förutsägelsen hänvisar till vara det nya förbundets helgedom. Då de 2.300 dagarna nådde sitt slut 1844 hade det många hundra år inte funnits någon helgedom på jorden. Denna profetia: “Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen renas” (KJV), måste därför utan tvivel avse helgedomen i himmelen. DSS 401.3

Men den viktigaste frågan återstår att besvara: Vad menas med att helgedomens rening? Att det förekom en sådan rening i den jordiska helgedomen ser vi av Gamla testamentet. Men kan det finnas någonting i himmelen som skall renas? I Hebr. 9:e kapitel talas tydligt om en rening både i den jordiska och i den himmelska helgedomen. “Så renas enligt lagen nästan allting med blod och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt, att avbilderna av de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa”, nämligen genom Kristi dyrbara blod. — Hebr. 9: 22, 23, DSS 402.1

Både i den avbildliga och i den verkliga tempeltjänsten måste reningen ske med blod. I den förstnämnda skedde det genom blodet från djur. I den sistnämnda med Kristi blod. Som ett skäl till att denna rening måste ske med blod säger Paulus, att utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. Reningen består alltså i att synden avlägsnas. Men på vilket sätt har synden knutits till helgedomen, vare sig det nu gäller den i himmelen eller den på jorden? Svaret på detta finner vi genom att hänvisa till den avbildliga tjänsten. De präster som tjänstgjorde på jorden tjänade “som en avbild och en skugga av den himmelska”. (Hebr. 8: 5.) DSS 402.2

Tjänsten i den jordiska helgedomen försiggick i två avdelningar. Prästerna utförde en daglig tjänst i det heliga. Översteprästerna utförde en gång om året en särskild försoningshandling i det allraheligaste för att rena helgedomen. Dag efter dag förde den ångrande syndaren sitt offer till tabernaklets dörr där han lade sin hand på offerdjurets huvud och bekände sina synder. Genom denna handling överförde han synden symboliskt från sig själv till det oskyldiga offret. Djuret blev därefter slaktat. “Utan blodsutgjutelse” ges inte någon förlåtelse, säger aposteln. “Ty allt kötts själ är i blodet.” — 3 Mos. 17: 11. Guds lag som blivit överträdd, krävde överträdarens liv. Blodet framställde syndarens förspillda liv. Offerdjuret bar hans skuld. Prästen gick in i det heliga med blodet och stänkte det framför draperiet. Bakom detta draperi stod arken, som innehöll den lag som syndaren hade överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden genom blodet symboliskt till helgedomen. I några fall fördes blodet inte in i det heliga. Köttet åts då av prästen såsom Moses bjöd Arons söner, då han sade: Gud “har givit eder det, för att I skolen borttaga menighetens missgärning”. (3 Mos. 10: 17.) Båda ceremonierna symboliserar på samma sätt överförandet av synden från den ångerfulle och till helgedomen. DSS 402.3