Den stora striden

Den skenbara förseningens effekt

“Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.” Att brudgummen dröjde symboliserar den tid då man väntade Herren, missräkningen och den skenbara förseningen. I denna vanskliga tid började intresset snart avta hos dem som var ytliga och halvhjärtade. Men de som hade sin tro grundad på personlig kännedom om Bibeln, hade en klippa under sina fötter som missräkningens vågor inte kunde svepa undan. De somnade alla in och sov. Den ena gruppen var likgiltig och utan tro. Den andra gruppen väntade tåligt på att Herren skulle ge dem klarare ljus. I prövningens natt tycktes också dessa i viss mån ha förlorat sin iver och sin hängivenhet. De halvhjärtade och ytliga kunde inte längre förlita sig på sina medtroendes tro. Var och en måste stå eller falla för sig själv. DSS 380.1

Vid denna tid började en del fanatism göra sig gällande. Några som hade bekänt sig vara ivriga anhängare av budskapet, förkastade Bibeln som den enda, ofelbara vägledaren. De påstod sig vara ledda av Anden, men de följde sina egna känslor, intryck och föreställningar. Andra var besjälade av en blind, skenhelig iver. De fördömde alla som inte ville följa dem. Deras fanatiska iver och sätt att arbeta vann ingen sympati bland dem som väntade på Kristus. Däremot bidrog de till att sanningens sak utsattes för förakt. DSS 380.2

Så sökte Satan hindra och omstörta Guds verk. Människor hade blivit påverkade av budskapet om Jesu ankomst. Syndare i tusental hade omvänts. Gudhängivna människor hade tagit på sig uppgiften att förkunna sanningen också under väntetiden. Han som är det ondas furste förlorade undersåtar. DSS 381.1

För att dra vanrykte över sanningens sak bedrog han några som bekände sig tro och drev dem till ytterligheter. Så stod hans medhjälpare färdiga att påpeka varje villfarelse, varje fel, varje olämplig handling. Allt detta framhöll de för människorna i den mest överdrivna belysning. Avsikten var att framställa de förväntansfulla troende som fanatiker. Ju fler namnkristna, dess större framgång hade människors fiende. Han kunde sedan rikta uppmärksamheten på dessa som representanter för alla de troende. DSS 381.2

Satan är “brödernas åklagare”. Det är hans anda som får människor att lägga märke till villfarelserna och bristerna bland Herrens folk och att rikta strålkastarljuset mot dessa, under det att deras goda gärningar inte nämns med ett enda ord. Han är alltid i verksamhet samtidigt som Gud arbetar för att rädda människor. Då Guds söner kom för att inställa sig inför Herren kom också Satan bland dem. I alla väckelser har han några som är oomvända och som uppför sig oklokt. När de har tagit emot något av sanningen och får sin plats bland de troende, arbetar han genom dem för att föra in teorier som kommer att bedra de obetänksamma. Det är inte säkert att en människa är kristen därför att hon finns med bland Guds folk i kyrkan eller deltar i nattvarden. Satan är ofta närvarande vid de högtidligaste tillfällena, representerad av dem som han kan använda som sina redskap. DSS 381.3

Satan kämpar med Guds folk om varje fotsbredd mark under deras väg mot den himmelska staden. I hela den kristna kyrkans historia har ingen reformation genomförts utan att den har mött allvarliga hinder. Så var det också på Paulus’ tid. På varje plats där aposteln upprättade en församling, fanns det några som bekände sig att ta emot tron men som samtidigt förde in villfarelse. Om dessa blev accepterade skulle de släcka kärleken till sanningen. Luther kom ofta i stora svårigheter på grund av fanatiker. Dessa påstod att Gud hade talat direkt igenom dem. Därför upphöjde de sina egna idéer och uppfattningar över Bibelns undervisning. Många som saknade tro och erfarenhet, men som hade stort självförtroende och som alltid ville höra eller berätta någonting nytt, drogs med i dessa nya läror. De slöt sig samman med Satans medhjälpare för att bryta ned det som Gud hade fått Luther att bygga upp. Bröderna Wesley och andra, som varit till stor välsignelse för världen genom sitt inflytande och sin tro, måste också hela tiden kämpa mot Satans snaror, i det att han drog allt för ivriga, obalanserade och icke helgade människor in i fanatism av alla slag. DSS 381.4