Den stora striden

Vad blir av profetsynerna?

En del av Hesekiels profetia var också en källa till stor tröst och styrka för de troende. “Herrens ord kom till mig; han sade: Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels land, när I sägen: ‘Tiden går, och av alla profetsynerna bliver intet’? Säg nu till dem: Så säger Herren, Herren:. . . ‘Tiden kommer snart med alla profetsynernas fullbordan.’. . . jag, Herren, skall tala det ord, som jag vill tala, och det skall fullbordas utan att länge fördröjas.” “Israel hus säger: ‘Den syn, som han skådar, gäller dagar, som icke komma så snart, han profeterar om tider, som ännu är långt borta.’ Säg därför till dem: Så säger Herren, Herren: Intet av vad jag har talat skall längre fördröjas. Vad jag talar, det skall ske.” — Hes. 12: 21-25, 27, 28. De som väntade på Herren gladde sig i tron på att han som känner slutet från början hade sett ned genom tiderna. Herren förutsåg missräkningen bland dem och hade gett dem sina ord till uppmuntran och hopp. Om de inte hade funnit sådana uttalanden i Bibeln, en undervisning som gav dem förvissning om att de var på rätt väg, skulle deras tro ha sviktat i denna prövningens stund. DSS 378.2

Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 25 kap. framställer också det som de upplevde, som hade väntat på Kristus. I Matt. 24 kap. svarar Kristus på lärjungarnas fråga om tecken på hans ankomst och världens ände. Han hade angett några av de viktigaste händelserna i världens och församlingens historia från hans första till hans andra ankomst. Bland dem var Jerusalems förstörelse, den stora hemsökelse som drabbade församlingen under de hedniska och påvliga förföljelserna, förmörkandet av solen och månen och stjärnfallet. Därefter talade han om att han skulle komma tillbaka och upprätta sitt rike. Han framställde då liknelsen om de två slags tjänare som väntar på hans ankomst. Det 25 kapitlet börjar med orden: “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.” Här omtalas den församling som lever på den sista tiden, samma församling som omnämns i slutet av det 24 kapitlet. I liknelsen framställs den upplevelse som de måste gå igenom med beskrivningen av ett bröllop i Österlandet. DSS 379.1

“Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. Men fem av dem voro förståndiga, och fem av dem voro oförståndiga. De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. De förståndiga åter togo olja i sina kärl tillika med lamporna. Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ‘Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom’.” DSS 379.2

Man menade att brudgummens ankomst framställde Kristi ankomst så som den tillkännagavs i den första ängelns budskap. Den stora väckelsen på 1840-talet motsvarar jungfrurna som gick ut för att möta brudgummen. I denna liknelse såväl som i Matt. 24 kapitel framställs två klasser av människor. De hade allesammans tagit lampor med sig. Dessa representerade Bibeln och i dess ljus hade de gått ut för att möta brudgummen. Men samtidigt som de oförståndiga tog sina lampor men inte tog någon olja med sig, tog de förståndiga olja i sina kärl tillsammans med lamporna. De sistnämnda hade tagit emot Guds nåd, den helige Andes förnyande kraft som gör hans ord till “våra fötters lykta” och till ett ljus på vår väg. I ödmjukhet inför Gud hade de studerat Bibeln för att förstå sanningen. De hade allvarligt sökt renhet i tankar, ord och i livsföring. De hade en personlig upplevelse, en tro på Gud och hans Ord som inte kunde utplånas av missräkningar eller förseningar. De andra “togo väl sina lampor men togo ingen olja med sig”. De handlade impulsivt. Det allvarliga budskapet skrämde dem. Men de hade litat på de andras tro. De var tillfredsställda med sina goda känslors fladdrande ljus. De förstod emellertid inte sanningen grundligt. Inte heller hade Gud fått utföra ett verkligt nådens verk i deras sinnen. De hade gått ut för att möta brudgummen, fulla av förhoppningar om att genast få sin lön. De var emellertid inte beredda på att uthärda missräkning och försening. Då provet kom sviktade deras tro, och deras ljus var på väg att slockna. DSS 379.3