Den stora striden

Fanatism, rykten och fördomar

William Miller var mycket reserverad mot sådant som kunde leda till fanatism. Han förklarade med Martin Luther att varje ande borde prövas med Bibeln: “Djävulen”, sade Miller, har stor makt över några i vår tid. Hur skall vi kunna veta vilken andas barn de är? Bibeln svarar: ‘Av deras frukt skolen I känna dem.’ . . . Det finns många andar som har gått ut i världen. Vi har fatt befallning om att pröva andarna. Den anda som inte leder oss till att leva dygdigt, gudfruktigt och rättfärdigt i denna värld, är inte Kristi anda. Jag blir mer och mer övertygad om att, Satan har mycket att göra i dessa svärmiska rörelser. . . . . Många bland oss, som ger sig ut för att vara fullkomligt helgade, följer människomeningar. De är uppenbart lika okunniga om sanningen som de som inte har några sådana anspråk.” — Bliss, sid. 236, 237. “Villfarelsens anda leder oss bort från sanningen, men Guds Ande leder oss till sanningen. Men, säger några, en människa kan ta fel och ändå tro att hon har sanningen. Vad händer då? Vi svarar: Anden och Ordet stämmer överens. Om en människa betraktar tar sig själv i Guds ords ljus och finner en fullständig överensstämmelse genom hela Bibeln, så kan hon gå ut ifrån att hon har sanningen. Men om hon finner att den anda som leder henne inte står i överensstämmelse med Guds lag och hans bok då bör hon ta sig i akt, så att hon inte blir fångad i Djävulens snaror.” — The Advent Herald and Signs of theTimes Reporter, band 8, nr. 23, 15 januari 1845. “Jag har ofta sett större bevis på sann fromhet i en vänlig blick, i en av tårar våt kind och i en av gråt bruten röst än i allt det oväsen som förekommer inom kristenheten.” — Bliss, sid. 282. DSS 382.1

Under reformationstiden blev de som ivrigast arbetade mot fanatismen beskyllda för allt det onda som fanatismen förde med sig. De som motarbetade dem som väntade på Kristus, använde en liknande metodik. De nöjde sig inte med att förvanska och överdriva villfarelserna hos svärmarna. De utbredde också de skamligaste rykten som inte hade någonting som helst med sanningen att göra. Hat och fördomar drev dessa människor. Deras sinnesfrid hade nämligen störts av budskapet om att Kristus snart skulle komma tillbaka. De var rädda för att det skulle kunna vara sant, men de hoppades att det inte var så. Detta var hemligheten i deras kamp mot dem som väntade Kristus och mot deras tro. DSS 383.1

Några få fanatiker arbetade sig in bland dem som väntade Kristus. Men det berättigade ingen till att tro att detta verk inte var av Gud. Det skulle vara lika fel som att förkasta Paulus’ och Luthers arbete därför att det också på deras tid fanns svärmare och bedragare i församlingen. Måtte Guds folk vakna upp till omvändelse och reformation på fullt allvar. De bör studera Bibeln och lära känna sanningen som den är i Jesus. När de överlämnar sig helt och fullt åt Gud, kommer vi också att få se hur Satan blir verksam och uppmärksam. Han kommer att visa sin makt genom alla slags bedrägerier och kommer att samla alla fallna änglar i sitt rike för att hjälpa honom. DSS 383.2

Det var inte budskapet om Kristi ankomst som orsakade fanatism och splittring. Sådana företeelser växte fram under sommaren 1844, då de som väntade Kristus befann sig i ett läge av tvivel och förvirring i fråga om sitt verkliga läge. Den första ängelns budskap och midnattsropet motarbetade just fanatism och splittring. De som tog del i dessa allvarliga rörelser arbetade harmoniskt. De älskade varandra och Jesus, som de väntade att de snart skulle få se. Samma tro och samma saliga hopp lyfte dem upp över varje mänskligt inflytande och visade sig vara ett skydd mot Satans angrepp. DSS 383.3

“Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ‘Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.’ Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.” — Matt. 25: 5-7. Sommaren 1844, mitt emellan den tidpunkt då de först hade väntat att de 2.300 dagarna skulle sluta och hösten samma år, den tidpunkt som de sedan fann att den angivna tidsperioden skulle sluta, förkunnades budskapet med själva Bibelns ord: “Se, brudgummen kommer!” DSS 383.4

Det som föranledde denna rörelse var upptäckten av Artaxerxes’ dekret om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Här fanns utgångspunkten för de 2.300 dagarna. Befallningen trädde i kraft hösten 457 f. Kr. och inte i början av året som de först hade trott. När de så räknade från hösten 457 nådde de 2.300 åren fram till hösten 1844. (Se “Tillägg” om sid. 329.) DSS 384.1

Även uttalanden i Gamla testamentet utpekar hösten som tidpunkten. Då skulle de händelser äga rum som symboliskt finns framställda genom uttrycket: “Därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.” Detta blev också mycket klart, då uppmärksamheten riktades mot det sätt på vilket förebilderna, som hade samband med Kristi första ankomst, blev uppfyllda. DSS 384.2