Den stora striden

Solen skall vändas i mörker och månen i blod

Tjugofem år senare inträffade nästa tecken som profetian omtalar, förmörkandet av solen och månen. Vad som gör detta särskilt anmärkningsvärt är att tiden för dess uppfyllande hade exakt angetts. I sitt samtal med lärjungarna på Oljeberget beskrev Frälsaren först den långa tid av nöd som församlingen skulle gå igenom under de 1260 åren av påvlig förföljelse, den “vedermödans tid” som han lovade skulle förkortas. Därefter nämner han vissa händelser som skulle inträffa innan han kom tillbaka. Därefter utpekar han tiden då den första av dessa skulle äga rum: “På den tiden, efter den vedermödan skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken.” — Mark. 13: 24. De 1260 dagarna eller åren slutade år 1798. Tjugofem år tidigare hade förföljelsen nästan helt upphört. DSS 297.3

Efter denna förföljelse skulle enligt Kristi ord solen förmörkas. Den 19 maj 1780 uppfylldes denna profetia. “Nästan om inte helt ensamstående som det mest hemlighetsfulla och hittills oförklarliga fenomenet av sitt slag... står den mörka dagen, den 19 maj 1780, som en i högsta grad oförklarlig förmörkelse av hela den synliga delen av himlen och atmosfären i staterna i New England.” — R. M. Devens, Our First Century, sid. 89. DSS 298.1

Ett ögonvittne som bodde i staten Massachusetts, beskriver händelsen så: “När solen gick upp, var himlen klar. Men den doldes snart i moln. Molnen tätnade och tycktes svarta och hotfulla. Från dem började blixtar flamma. Åskmullret rullade och det föll regn. Vid niotiden lättade molnen. De blev något tunnare och tycktes anta en mässingsliknande eller kopparliknande färg. Marken, bergen, träden, husen, vattnet och människorna fick ett annat utseende i detta egendomliga, utomjordiska ljus. Efter några minuter spred sig en tung, svart molnmassa över hela himlen, med undantag av en liten smal kant vid horisonten, och det blev lika mörkt som det vanligtvis är vid niotiden en sommarkväll. . . . DSS 298.2