Den stora striden

Den mörka dagen

Rädsla, oro och slutligen skräck fyllde människornas sinnen. Kvinnorna stod i dörrarna och såg över det mörka landskapet. Männen kom hem från arbetet ute på åkrarna. Snickaren lämnade sina verktyg. Smeden lämnade smedjan och köpmannen disken. Skolorna slutade. Skrämda barn sprang hem. Resande stannade vid närmaste bondgård. ‘Vad är det som håller på att ske?’ var frågan på allas läppar. Människor hade känslan av att en orkan svepte in över landet eller att alltings slut var nära. DSS 298.3

Ljus tändes. Elden i de öppna spisarna lyste lika klart som under en månfri kväll på hösten. Hönsen satte sig på sina pinnar för att sova. Korna samlade sig vid gärdsgårdarna omkring betesmarkerna och råmade. Grodorna kväkte. Fåglarna kvittrade sina aftonsånger. Fladdermössen flög omkring. Människorna visste ju att kvällen inte hade kommit. . . . DSS 298.4

Dr Narhanael Whittaker, präst i tabernakelförsamlingen i Salem, höll möte i församlingshuset. I sin predikan hävdade han att mörkret var övernaturligt. Församlingar samlades på många andra platser. Bibeltexter som bildade underlaget för de oförberedda predikningarna var utan undantag sådana, att de tydde på att mörkret var det som stämde med förutsägelserna i Bibeln. . . . Mörkret var tätast efter klockan elva.” — The Essex Antiquarian, April 1899, band 3, nr 4, sid. 53-54. “På de flesta ställen i landet var det så mörkt på dagen, att folk varken kunde se vad klockan var, äta eller utföra sitt dagliga arbete utan att tända ljus. . . . DSS 298.5

Mörkrets utsträckning var förvånansvärt stor. Österut nådde det till Falmouth. Västerut sträckte det sig till de yttersta delarna av Connecticut och Albany. Söderut kunde man märka det längs kusten. Mot norr gick det så långt som de amerikanska områdena var bebodda.” — William Gordon, History of the Rise, Progress, and Establishment of the independence of the U.S.A., band 3, sid. 57. DSS 299.1

Ett par timmars tid före kvällen följdes det täta mörkret av en delvis klar himmel och solen kom fram. Den var alltjämt förmörkad av den svarta, tunga dimman. “Efter solnedgången drog sig molnen återigen ihop och det mörknade mycket snabbt.” “Och nattens mörker blev inte mindre ovanligt och skräckinjagande än det som hade rått under dagen. Trots att det nästan var fullmåne kunde folk ingenting se utan hjälp av belysning. Från hus i närheten eller andra platser på litet avstånd såg människor detta ljus som genom ett slags egyptiskt mörker. Strålarna kunde nästan inte tränga igenom.” — Isaiah Thomas, Massachusetts Spy: or, American Oracle of Liberty, band 10, nr 472 (25 maj 1780). Ett ögonvittne till denna scen sade: “Jag kunde inte hjälpa att jag vid det tillfället fick en känsla av att om varje lysande kropp i hela universum hade inhöljts i ogenomträngliga dimmor eller utplånats helt, så kunde mörkret inte ha varit mera fullständigt.” — Brev skrivet av dr Samuel Tenney från Exeter, New Hampshire, dec. 1785 (i Massachusetts Historical Society Collections, 1792, första serien, band 1, sid. 97). Även om det var fullmåne vid niotiden på kvällen “kunde den inte på något sätt skingra det dödsliknande mörkret. Vid midnatt försvann mörkret. Då månen slutligen kom fram, såg den ut som blod”. DSS 299.2

Den 19 maj 1780 blev i historien omtalad som “den mörka dagen”. Sedan Mose tid har vi inte haft någon upplysning om ett mörker så ogenomträngligt och med sådan utsträckning och varaktighet. Ögonvittnens skildring av denna händelse är bara ett eko av Herrens ord genom profeten Joel, två och ett halvt årtusende innan det uppfylldes: “Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.” - Joel 2: 31. DSS 299.3

Kristus hade uppmanat sina efterföljare att lägga märke till tecknen på hans återkomst och glädja sig över att de fick se tecknen på deras konungs ankomst. “När detta begynner ske”, sade han, “då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.” Han bad dem också att lägga märke till hur träden skjuter knoppar på våren och sade: “När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen l ock veta att Guds rike är nära.” — Luk. 21: 28, 30, 31. DSS 300.1

Men efterhand som den ödmjuka och hängivna andan i församlingen avlöstes av övermod och formväsende, började kärleken till Kristus och tron på hans återkomst att svalna. De som kallade sig Guds folk sjönk ned i världslighet och nöjeslystnad. Därmed glömde de den undervisning Frälsaren hade gett angående tecknen på sin uppenbarelse. Läran om hans andra ankomst försummades. De bibeltexter som talade om detta gavs felaktiga tolkningar. De blev därför till stor del ignorerade och bortglömda. Framför allt var detta fallet bland kyrkosamfunden i Amerika. Här hade alla samhällsklasser frihet och hög levnadsstandard. Strävan efter rikedom och lyx förde till en allt annat uppslukande jakt efter att tjäna pengar. Det ivriga fikandet efter popularitet och makt, som tycktes vara inom räckhåll för alla, kom människor att inrikta sitt intresse och sina förhoppningar på det materiella. Den högtidliga dag då den nuvarande världen skall förgås, förlade de till en avlägsen framtid. Då Frälsaren för sina efterföljare påpekade vilka tecken som skulle föregå hans återkomst, förutsade han den avfällighet som skulle äga rum vid hans andra ankomst. Som på Noas tid skulle människorna vara ivrigt upptagna med materiella förrättningar och nöjen — köpa, sälja, plantera, bygga, gifta sig — men de skulle glömma Gud och det eviga livet. De som lever i denna tid förmanades av Kristus: “Tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt.” “Vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.” — Luk. 21: 34, 36. DSS 300.2

Tillståndet i den kristna församlingen vid denna tid skildras tydligt av Frälsaren i Uppenbarelseboken: “Du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.” Och till dem som inte vill vakna upp ur sin likgiltiga trygghet, ges denna högtidliga varning: “Om du icke håller dig vaken, så skall jag komma såsom en tjuv, och du skall förvisso icke veta vilken stund jag kommer över dig.” - Upp. 3: 1, 3. DSS 301.1