Den stora striden

Skugga över vägen

Hans tårar gällde inte honom själv, även om han väl visste varthän hans färd skulle leda. Framför honom såg Getsemane, platsen för den själsångest som väntade honom. Fårporten låg också inom synhåll. Genom den hade offerdjuren under århundradena förts fram till slakt. Den skulle också öppnas för honom, när han skulle gå igenom den “likt ett lamm, som föres bort att slaktas”. (Jes. 53:7.) Inte långt därifrån låg Golgata, platsen för korsfästelsen. Över den väg som Kristus snart skulle komma att vandra, måste det stora mörkrets skräck sänka sig, då han skulle offra sig själv för synden. Men ändå var det inte tanken på detta som kastade en skugga över hans väg i denna glädjens stund. Inga förebud om hans egen övermänskliga själsångest förmörkade detta osjälviska sinne. Han grät över de tusentals dömda människorna i Jerusalem, över blindheten och obotfärdigheten hos dem som han kommit för att välsigna och frälsa. Mer än tusen års historia av Guds särskilda ynnest och övervakande omsorg som hans utvalda folk varit föremål för, låg öppen för Jesu blick. Där låg Moria berg, där löftets son utan motstånd hade låtit sig bindas vid altaret som ett offer, symbolen på Guds Sons offer. Där hade välsignelsens förbund, det underbara Messiaslöftet, blivit bekräftat för trons fader. (1 Mos. 22:9, 16-18.) Där hade flammorna från offret stigit mot himmelen från Ornans tröskplats och hejdat den ödeläggande ängelns svärd. (1 Krön. 21.) Detta var en lämplig bild på Frälsarens offer och medlartjänst för syndiga människor. Jerusalem hade hedrats av Gud framför alla andra länder. Herren hade “utvalt Sion”, han hade önskat att där “hava sin boning”. (Ps. 132:13.) Där hade profeter under århundraden förkunnat sina varningsbudskap. Där hade präster svängt sina rökelsekar och rökens vällukt hade tillsammans med de tillbedjandes böner uppstigit inför Gud. Där hade dagligen blodet från slaktade lamm offrats och pekat fram emot “Guds lamm”. Där hade Herren uppenbarat sin närvaro i härlighetens ljustöcken ovanför nådastolen. Där vilade foten på den hemlighetsfulla stege som förbinder jorden med himmelen. (1 Mos. 28: 12; Joh. 1: 52.) Denna stege på vilken Guds änglar steg upp och ned beredde tillträde till det allraheligaste för världen. Hade Israel som en nation hållit fast vid troheten mot Herren skulle Jerusalem ha bestått till evig tid, utvald av Gud. (Jer. 17: 21-25.) Men historien om detta folk, som var så gynnat, var ett vittnesmål om avfällighet och uppror. De hade motstått himmelens nåd, missbrukat sina förmåner och förspillt sina tillfällen. DSS 18.1

Även om Israel “begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter” (2 Krön. 36: 16) hade Gud alltjämt uppenbarat sig själv för dem som “en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet”. (2 Mos. 34: 6.) Trots att de gång på gång hade avvisat honom, hade hans barmhärtighet fortsatt att vädja till dem. Med mer än en faders förbarmande kärlek för den son som står under hans vård, hade Gud fortsatt att sända “sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning”. (2 Krön. 36: 15.) När föreställningar, vädjanden och tillrättavisningar förfelade sin verkan, sände han dem himmelens bästa gåva, nej, han utgöt över dem hela himmelen i denna enda gåva. DSS 19.1