Den stora striden

Det sista tillfället

Guds egen Son sändes för att tala till den förhärdade staden. Det var Kristus som hade fört Israel ut ur Egypten. (Ps. 80: 9.) Med sin egen hand hade han drivit ut hednafolken framför dem. Han hade planterat dem “på en bördig bergskulle”. Hans övervakande omsorg hade omslutit dem. Den hade vårdats av tjänare som han sänt. “Vad kunde mer göras för min vingård”, utbrast han, “än vad jag har gjort för den.” — Jes. 5: 1- 4. Men när han hade hoppats att den skulle bära ädla druvor hade den åstadkommit vilda druvor. Ändå hoppades han och längtade efter att den skulle bära frukt. Därför kom han själv till sin vingård för att se, om det fanns någon möjlighet att rädda den från ödeläggelse. Han grävde kring sitt vinträd, beskar det och vårdade sig om det. Han var outtröttlig i sina försök att rädda det som han själv hade planterat. DSS 19.2

Under tre år hade ljusets och härlighetens Herre gått in och ut bland sitt folk. Han “vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld”. Han tröstade dem som hade ett förkrossat hjärta och försatte de bundna i frihet. Han gav de blinda syn, botade de halta så att de kunde gå och hjälpte de döva så att de kunde höra. Han renade spetälska, uppväckte de döda och förkunnade evangelium för de fattiga. Till alla samhällsklasser utan åtskillnad ljöd hans nådefulla inbjudan: “Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade så skall jag giva eder ro!”. — Apg. 10: 38; Luk. 4: 18; Matt. 11: 5, 28. DSS 20.1

Fastän de lönade gott med om och kärlek med hat (Ps. 109: 5) utförde han trofast sitt barmhärtighetsverk. De som sökte honom blev aldrig avvisade. Som en hemlös vandrare var fattigdom och armod hans dagliga lott. Men han levde för att hjälpa människorna i deras nöd och lindra deras sorger, för att övertala dem att ta emot livets gåva. Nådens vågor som slogs tillbaka av dessa hårda sinnen strömmade ut över dem på nytt i en ännu större flodvåg av medkännande, obeskrivlig kärlek. Men Israel hade vänt sig bort från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla vädjanden hade avvisats, hans råd hade föraktats och hans varningar gjorts till åtlöje. DSS 20.2

Hoppets och förlåtelsens timma närmade sig snabbt sitt slut. Bägaren med Guds länge tillbakahållna vrede var nästan full. Skyarna som samlats under tidsåldrar av avfällighet och uppror, var nu hotfullt svarta. Stormen var på väg att bryta lös över ett skuldbetungat folk. Han som var den Ende som kunde frälsa dem från den hotande olyckan hade man visat likgiltighet, smädat och avvisat. Honom skulle man snart komma att korsfästa. När Kristus upphängdes på Golgata kors skulle Israels tid som ett folk som var välsignat och utvalt av Gud, vara slut. En enda människa som går förlorad är en olycka av sådan omfattning att den inte kan ersättas av alla världens skatter eller förmåner. Men när Kristus såg över Jerusalem, såg han det öde som skulle drabba en hel stad, ett helt folk. Det var den stad och det folk som Gud en gång hade utvalt till att vara hans särskilda egendom. DSS 20.3

Profeter hade gråtit över Israel avfall och över de fruktansvärda ödeläggelser som hemsökte dem för deras synders skull. Jeremia önskade att hans ögon hade varit en tårekälla, så att han kunde gråta dag och natt över de “slagna hos dottern mitt folk” och över Herrens hjord som hade förts bort i fångenskap. (Jer.9: 1; 13: 17.) Hurudan skulle då inte hans sorg vara, som i en profetisk blick kunde se, inte år utan tidsåldrar. Han såg ödeläggelsens ängel med svärdet lyft mot den stad som så länge hade varit Herrens boning. Från toppen av Oljeberget, på samma plats där Titus och hans armé senare skulle samlas, såg han ut över dalen mot de helgade gårdarna och portikerna. Med tårhöljda ögon såg han i ett fruktansvärt panorama hur murarna omringades av främmande krigshärar. Han hörde marscherandet av arméer som ordnade sig till strid. Han hörde rösterna av mödrar och barn, som grät efter bröd, i den belägrade staden. Han såg dess heliga, praktfulla hus, dess palats och torn överlämnade åt lågorna. Där de en gång stod såg han endast en hög av rykande ruiner. DSS 21.1