Den stora striden

Kapitel 1—Revolterande stad

Jerusalem med sitt underbara tempel var en av världens skönaste städer, men det kunde inte rädda staden från undergång. Den förstördes år 70 e. Kr. Den romerske befälhavaren försökte rädda den och templet, men förgäves. Jesus hade 39 år tidigare profeterat om Jerusalems undergång.
“O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt. ” — Luk. 19: 42-44. DSS 17.1

Från toppen av Oljeberget såg Jesus ut över Jerusalem. Vackert och fridfullt var det landskap som utbredde sig framför honom. Det var vid påsktiden. Från alla länder hade Jakobs efterkommande samlats för att fira den stora nationella högtiden. Mitt ibland trädgårdar, vingårdar och gröna sluttningar, överströdda med pilgrimernas tält, reste sig de terrasserade bergen, de praktfulla palatsen och massiva befästningsverken kring Israels huvudstad. Dottern Sion tycktes i sin stolthet säga: “Jag sitter såsom drottning och skall inte drabbas av någon sorg”, lika älsklig då och lika övertygad om himmelens gunst, som när den kunglige psalmsångaren tidsåldrar tidigare sjöng: “Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion. . . den store konungens stad.” — Ps. 48: 3. Ingenting dolde templets praktfulla byggnader. Den nedgående solens strålar belyste de snövita marmorväggarna. Det glittrade från guldbeslagna portar, torn och tinnar. Som “skönhetens fullhet” stod den där, den judiska nationens stolthet. Vilken israelit kunde betrakta denna syn utan en känsla av glädje och hänförelse. DSS 17.2

Men helt andra tankar fyllde Jesu sinne. “Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den.” — Luk. 19: 41. Mitt under den allmänna glädjen över hans triumftåg in i staden, medan man viftade med palmblad, när glada Hosianna-rop väckte ekon bland bergen och tusentals röster utropade honom som konung, överväldigades världens Frälsare av en plötslig och egendomlig sorg. Han, Guds Son, Israels utlovade, vilkens kraft hade besegrat döden och kallat dess fångar ut från graven, brast i tårar, inte av vanlig sorg utan av en intensiv, obetvinglig ångest. DSS 17.3