Vägen till Kristus

Kapitel 11—Bönens välsignelse

GUD talar till oss i naturen, i Bibeln, genom sin försyns ingripande och genom sin Andes inflytande. Men detta räcker inte. Vi behöver även öppna våra hjärtan i bön inför honom. Vi måste ha en verklig gemenskap med vår himmelske Fader för att underhålla det kristliga livet och den andliga kraften. Våra tankar kan vara riktade mot honom. Vi kan tänka på hans verk, hans välgärningar, hans välsignelser, men detta är inte i ordets fulla mening att ha gemenskap med honom. För att underhålla gemenskapen med Gud måste vi ha något att säga honom om vårt verkliga liv. VTK 115.1

Bön innebär att vi öppnar hjärtat för Gud såsom för en vän. Detta är inte nödvändigt för att ge Gud upplysningar om oss själva, men det gör det lättare för oss att ta emot honom. Bönen drar inte Gud till oss, utan den drar oss till Gud. VTK 115.2

När Jesus vandrade här på jorden, lärde han sina lärjungar att bedja. Han lärde dem att de dagligen skulle framlägga sina behov för Gud och lägga alla sina sorger på honom. Den försäkran han gav dem, att Gud skulle höra deras böner, gäller även oss. VTK 115.3

Jesus själv bad ofta, medan han levde här på jorden. Vår Frälsare gjorde sig till ett med oss i våra behov och svagheter, då han i bönen sökte ny styrka hos sin Fader, för att han skulle få kraft att uppfylla sina plikter och uthärda prövningar. Han är vårt föredöme i allt. Han är en broder i våra svagheter, “frestad i allting, likasom vi”. Eftersom han var syndfri, ryggade hans natur tillbaka för allt ont. Han uthärdade strider och själskval i denna syndiga värld. På grund av hans mänskliga natur var bönen för honom ett behov såväl som en välsignelse. Han fann tröst och glädje i att samtala med sin Fader. VTK 116.1

Om vår Frälsare, Guds Son, kände behov av att bedja hur mycket mer borde inte vi, svaga, syndiga och dödliga som vi är, känna behov av ständig och innerlig bön! VTK 116.2

Vår himmelske Fader är alltid beredd att utgjuta sin välsignelses fullhet över oss. Det är vår förmån att få dricka djupa drag ur hans oändliga kärleks källa. Är det inte egendomligt att vi beder så litet? Gud är alltid villig att lyssna till sina ringaste barns uppriktiga böner, och ändå är vi så senfärdiga och obenägna att låta Gud få veta vad vi behöver. Vad tänker himmelens änglar om vilsegångna hjälplösa människor, som beder så litet och har så svag tro, fastän de är så utsatta för frestelser, då de ser hur den oändliga kärlekens hjärta ömmar för dem och längtar efter att ge dem mera, än de kan tänka eller begära? Änglarna finner tillfredsställelse och glädje i att tillbedja Gud och vara i hans närhet. De betraktar gemenskapen med Gud såsom den högsta glädje. Ändå är jordens barn, som så väl behöver den hjälp som endast Gud kan ge, tillfredsställda med att vandra genom livet utan hans Andes ljus och utan hans dagliga närvaro. VTK 116.3

De som försummar att bedja, omges av den ondes mörker. Fiendens hemliga frestelser lockar dem till synd, då de inte utnyttjar de förmåner som Gud gett dem i bönen. Varför är Guds söner och döttrar så obenägna att bedja, då bönen i trons hand är den nyckel, som öppnar himmelens förrådskammare, där den Allsmäktiges oändliga skatter är förvarade? Utan flitig bön och ständig vaksamhet svävar vi i fara att bli vårdslösa och avvika från rättfärdighetens väg. Fienden söker ständigt spärra vägen till nådens tron, så att vi inte genom trons allvarliga bön skall få den nåd och kraft, som vi behöver för att segra i frestelsens stund. VTK 117.1

Det finns vissa villkor som vi måste uppfylla, innan vi kan vänta att Gud skall höra och besvara vår bön. Ett av de viktigaste av dessa är, att vi känner vårt behov av hans hjälp. Han har lovat: “Jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra.” Jes. 44:3. De som hungrar och törstar efter rättfärdighet, som längtar efter Gud, kan vara övertygade om att de skall bli mättade. Hjärtat måste vara mottagligt för den helige Andes inflytande, om vi skall erhålla Guds välsignelse. VTK 118.1

Vårt stora behov är i sig självt ett argument som talar kraftigt till vår fördel. Men vi måste söka Herren, vi måste bedja honom att han ger oss vad vi behöver. Han säger: “Bedjen, och eder skall varda givet.” Och: “Han som icke har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Matt. 7:7; Rom. 8:32. VTK 118.2

Om vi döljer ogudaktighet i våra hjärtan, om vi medvetet håller fast vid någon synd, skall Herren inte lyssna till våra böner, men den botfärdiges och ångerfulles bön skall alltid bli hörd och besvarad. Då alla kända oförrätter blivit gottgjorda, kan vi tro att Gud skall besvara våra böner. Vår egen förtjänst skall aldrig ge oss tillträde till Gud. Det är Jesu fullkomlighet som skall frälsa oss, hans blod som skall rena oss. Dock har vi ett verk att utföra för att uppfylla villkoren och bli antagna av Gud. VTK 118.3

Ett annat villkor för segervinnande bön är tro. “Den som vill komma till Gud måste tro, att han är till och att han lönar dem som söka honom.” Jesus sade till sina lärjungar: “Allt vad I bedjen om och begären, tron, att det är eder givet; och det skall ske eder så.” Hebr. 11:6; Mark. 11:24. Tror vi Herrens ord? VTK 119.1

Löftet är omfattande, ja, obegränsat, och han är trofast som har gett det. Även om vi inte genast får det som vi begär, bör vi ändå tro, att Herren hör oss och att han skall besvara vår bön. Vi är så bristfälliga och kortsynta, att vi ibland beder om saker som inte skulle bli oss till välsignelse. I sin kärlek besvarar vår himmelske Fader våra böner genom att ge oss det som kan bli till vårt högsta goda, Gud ger oss det som vi själva skulle vilja ha, om han fick öppna våra ögon, så att vi kunde se allting som det verkligen är. Då det förefaller oss som om våra böner inte blir besvarade, bör vi ändå hålla fast vid löftet, ty Gud kommer att höra våra böner och skall ge oss de välsignelser vi mest behöver. Men det vore förmätet av oss att tro att våra böner alltid skall bli besvarade på det sätt och för de syften som vi vill. Gud är för klok för att begå misstag och för god för att undanhålla dem något gott som är uppriktiga. Var därför inte rädd för att förtrösta på honom, även om du inte ser något omedelbart tecken till bönesvar. Tro på hans fasta löfte: “Bedjen, och eder skall varda givet.” VTK 119.2

Om vi rådfrågar våra tvivel eller farhågor eller söker att få klarhet i allt som vi inte nu förstår, innan vi kan tro, kommer vår förvirring att öka och bli allt djupare. Om vi känner oss så hjälplösa och beroende som vi verkligen är, skall vi i ödmjuk förtröstan på Guds löfte komma till honom. Vi skall tala om för honom vad som bekymrar oss. Då kommer han att lyssna till vårt bönerop och låta sitt ljus upplysa vår sinnen. I sin oändliga kunskap ser han ju allt som händer, och han leder allt genom sin vilja och sitt ord. Genom uppriktig bön kommer vi i förbindelse med den Evige. Vi får kanske inte just då något påtagligt bevis för, att vår Frälsares ansikte är vänt mot oss i kärlek och medlidande, men så är det dock i verkligheten. Vi känner kanske inte hans personliga beröring, men hans hand vilar över oss i kärlek och medlidande. VTK 120.1

När vi i bönen ropar om nåd och välsignelse från Gud, bör vi ha en kärleksfull och förlåtande anda. Hur kan vi bedja: “Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”, (Matt. 6:12) och på samma gång hysa en oförsonlig anda. Om våra böner skall bli hörda, måste vi förlåta andra lika fullständigt, som vi hoppas få förlåtelse. VTK 121.1

Uthållighet i bönen är alltid ett villkor för bönhörelse. Vi måste bedja utan att förtröttas, om vi vill tillväxa i tro och erfarenhet. Vi måste vara “uthålliga i bönen och vaka i den under tacksägelse”. Kol. 4:2. Petrus förmanar de kristna: “Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja.” 1 Petr. 4:7. Paulus säger: “Låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse.” Fil. 4:6. “I, mina älskade”, säger Judas, “uppbyggen eder på eder allraheligaste tro, bedjen i den helige Ande, och bevaren eder så i Guds kärlek.” Jud. 20, 21. Ständig bön är en oavbruten föreningslänk mellan oss och Gud, så att Guds liv strömmar in i vårt liv, och renhet och helighet flyter ut från vårt liv tillbaka till Gud. VTK 121.2

Det är nödvändigt att vi är flitiga i bönen. Låt ingenting hindra dig därifrån. Sök varje dag att få tillfälle till gemenskap med Jesus. Använd varje tillfälle som yppar sig för att bedja tillsammans med andra. De som verkligen söker underhålla gemenskapen med Gud, skall ofta ses på bönemöten, vara trogna i uppfyllandet av sina plikter samt målmedvetna och ivriga att dra nytta av alla de förmåner som erbjuds dem. De skall utnyttja alla möjligheter som yppar sig för att ta emot ljuset från himmelen. Vi bör även bedja i familjen och framför allt bör vi inte försumma bön i enrum, ty härav beror vårt inre liv. Det är omöjligt för oss att tillväxa andligt, om vi försummar bönen. Det räcker inte med att vi beder i familjen och på sammankomster. Vi bör även i ensamhet öppna vårt sinne för Guds allseende öga. Bön i enrum är avsedd bara för Gud som hör bön. Intet nyfiket öra bör få lyssna till sådana böner. Sinnet är då fritt från omgivande inflytanden, fritt från allt som kan störa. Lugnt men ivrigt söker vi Gud. Ett stilla och bestående inflytande skall strömma ut från honom, som ser i det fördolda och som alltid är ivrig att lyssna till hjärtats bön. I stillsam, enkel tro samtalar vårt inre med Gud och tar emot gudomligt ljus, som skall styrka och uppehålla oss i striden mot Satan. Gud är vårt starka fäste. VTK 122.1

Bed i enrum och låt ditt hjärta lyftas till Gud, under det du sysselsätter dig med ditt dagliga arbete. Det var på detta sätt Enok vandrade med Gud. Dessa tysta böner stiger upp såsom välluktande rökelse inför nådens tron. Satan kan inte besegra den människa som förtröstar på Gud. VTK 123.1

Det finns ingen tid då och intet ställe där det inte är passande att bedja till Gud. Det finns ingenting, som kan hindra oss från att alltid vara uppfyllda av bönens anda. I trängseln på gatan, mitt i affärslivet kan vi bedja till Gud och anropa honom om gudomlig ledning, såsom Nehemja gjorde, när han framställde sin begäran för konung Artasasta. Överallt kan vi tala i enrum med Gud. Hjärtat bör ständigt vara öppet i en innerlig längtan efter att Gud skall komma ditin och bo där som en himmelsk gäst. VTK 123.2

Även om vi är omgivna av en besmittad och fördärvad atmosfär, behöver vi inte inandas dess gift, utan vi kan leva i himmelens rena atmosfär. Vi kan stänga alla dörrar för orena föreställningar och oheliga tankar genom att i uppriktig bön lyfta sinnet till Gud. De vilkas hjärtan är öppna för att ta emot Guds hjälp och välsignelse, vandrar i en heligare atmosfär än den som omger jorden, och de har ständig förbindelse med himmelen. VTK 123.3

Vi behöver få ett klarare grepp om Jesus och en fullständigare uppfattning om de eviga tingens värde. Guds barns hjärtan bör vara uppfyllda med det som tillhör Gud och för att detta skall kunna ske, bör vi söka få gudomliga uppenbarelser av himmelska ting. VTK 124.1

Lyft ditt sinne mot det ovanjordiska, så att Gud kan låta dig få uppleva en fläkt av den himmelska atmosfären. Vi kan leva i så nära gemenskap med Gud, att våra tankar under varje oväntad prövning riktas mot Gud lika naturligt som blomman vänder sig mot solen. VTK 124.2

Låt Gud få veta dina behov, dina glädjeämnen, dina bekymmer och dina farhågor. Du kan inte lägga på honom någon börda som är för tung. Du kan inte göra honom trött. Han som räknar dina huvudhår är inte likgiltig för sina barns behov. “Herren är nåderik och barmhärtig.” Jak. 5:11. Hans kärleksfulla hjärta rörs av medlidande med oss, då vi drabbas av sorger och prövningar. Gå till honom med allt som bekymrar dig. Ingen börda är för tung för honom att bära, ty han uppbär världarna och styr världsalltet. Ingenting som på något sätt angår vår frid är för ringa för hans uppmärksamhet. Det finns inget kapitel i vår erfarenhet, som är för mörkt för honom att läsa, ingen svårighet, som han inte kan reda ut. Ingen olycka kan drabba de ringaste av hans barn, ingen ängslan betunga deras sinne, ingen glädje uppmuntra dem, ingen uppriktig bön stiga upp från deras hjärtan, utan att vår himmelske Fader iakttar allt och är intresserad av det. “Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.” Ps. 147:3. Det nära förhållandet mellan Gud och oss är lika fullständigt som om det inte fanns någon annan människa, för vilken han utgav sin älskade Son. VTK 124.3

Jesus sade: “På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke, att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv älskar eder.” “Jag har utvalt eder ... på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.” Joh. 16:26. 27; 15:16. Men att bedja i Jesu namn innebär någonting mer än att bara uttala detta namn vid bönens början och slut. Det är att bedja i samma sinne och anda som Jesus, medan vi på samma gång tror hans löften, förlitar oss på hans nåd och verkar hans verk. VTK 125.1

Gud fordrar inte av någon, att han skall bli eremit eller munk och helt avskilja sig från världen och människorna för att ägna sig åt andaktsövningar. Vårt liv måste likna Kristi liv — vi skall inte bara bedja i ensamhet, utan även umgås med folket. Den som inte gör annat än beder, skall snart tröttna på att bedja, eller också blir hans bön bara en tom formalitet. Vi får inte skilja oss från vår omgivning och avlägsna oss från den krets, där vi har kristliga plikter att uppfylla och kors att bära. För om vi upphör att nitiskt verka för Mästaren som gjort så mycket för oss, skall vi förlora allt det väsentliga i bönen. Då skall vi inte heller längre känna någon längtan efter gudsgemenskap. Våra böner blir själviska. Vi kan då inte bedja om välsignelse för våra medmänniskor. Inte heller kan vi bedja om att Guds rike skall uppenbaras eller om kraft att arbeta för Gud. VTK 125.2

Vi förlorar mycket, då vi försummar att komma tillsammans för att styrka och uppmuntra varandra i Herrens tjänst. Guds ords sanningar förlorar sin klarhet och betydelse för oss. Våra hjärtan blir inte längre upplysta och påverkade av deras helgande inflytande och vårt andliga liv försvagas. Då vi umgås med varandra såsom kristna, förlorar vi mycket genom att inte hysa sympati för varandra. Den som sluter sig inom sig själv, fyller inte den funktion som Gud bestämt för honom. Ett rätt uppodlande av våra sällskapliga anlag skapar sympati för andra och bidrar till att utveckla och stärka oss i Guds tjänst. Om de kristna umgicks mera med varandra, talade oftare med varandra om Guds kärlek och om återlösningens dyrbara sanningar, skulle de bli uppmuntrade och de skulle bli till större välsignelse för varandra. De skulle dagligen lära sig mer om sin himmelske Fader, förstå mer av hans nåd och besjälas av en önskan att tala om hans kärlek. Och medan de gör det, skall deras egna sinnen bli upplivade och fyllda med glädje. Om de tänkte mera på Jesus och mindre på sig själva, skulle de uppleva mycket mer av hans närvaro. VTK 126.1

Om vi bara tänkte på Guds godhet så ofta vi får se bevis på hans omvårdnad om oss, skulle vi ständigt hålla hans bild levande i våra tankar och finna glädje i att tala om honom och ge uttryck åt vår tacksamhet. Vi kan tala om jordiska ting, därför att vi är intresserade av dem. Vi talar om våra vänner därför att vi älskar dem, våra fröjder och våra sorger är förenade med deras. Vi har ändå oändligt mycket större skäl att älska Gud än att älska våra jordiska vänner och ingenting borde vara naturligare för oss än att ge honom främsta rummet i våra tankar, att tala om hans godhet och om hans makt. De rika gåvor Gud har gett oss skulle inte så uppta vårt sinne och hjärta, att vi inte har något att ge honom. De skall i stället påminna oss om honom och förena oss med vår himmelske välgörare med kärlekens och tacksamhetens band. Vi bor alltför nära jordens lågländer. Låt oss rikta våra blickar mot den himmelska helgedomen, där den gudomliga härlighetens ljus upplyser Kristi ansikte. “Han kan till fullo frälsa dem som genom honom komma till Gud.” Hebr. 7:25. VTK 127.1

Vi bör ge uttryck åt vår glädje och tacka Gud mera “för hans nåd och för hans under med människors barn”. Ps. 107:8. Våra andakter bör inte uteslutande gå ut på att bedja om välsignelser. Låt oss även komma ihåg de välsignelser vi redan har fått. Vi skulle bedja mycket mera och vara mera frikostiga med våra tacksägelser. Vi är ständigt föremål för Guds omsorger och ändå är vi otacksamma och tackar honom alltför sällan och alltför förstrött för allt han gjort för oss! VTK 128.1

När israeliterna fordom samlades till gudstjänst, bjöd Herren dem: Ni skall “äta inför Herrens, eder Guds, ansikte och glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat, allt, varmed Herren, din Gud, har välsignat dig”. 5 Mos. 12:7. Det som utförs till Guds ära bör utföras av ett glatt och villigt hjärta med lovsång och tacksägelse, inte med bedrövelse och dysterhet. VTK 128.2

Vår Gud är en mild och barmhärtig Fader. Vi bör inte betrakta vårt arbete för honom som något betungande och smärtsamt. Det borde vara någonting behagligt att tillbedja Herren och att ta del i hans verk. Gud vill inte att hans barn, som han berett en så stor frälsning, skall handla som om han vore en sträng och nogräknad fordringsägare. Han är deras bäste vän. När de beder till honom, har han lovat att komma till dem, välsigna och trösta dem och fylla deras hjärtan med glädje och kärlek. Herren vill att hans barn skall finna det lustbetonat och inte betungande. Han vill att de som samlas för att tillbedja honom, skall återvända till sina hem, fyllda med varma tankar på hans omvårdnad och kärlek, så att de blir uppmuntrade i det dagliga livets sysslor och får nåd att handla ärligt och troget i allt. VTK 129.1

Vi måste samlas omkring korset. Kristus och honom korsfäst bör vara ämnet för vår betraktelse och för våra samtal och källan till vår största glädje. Vi får inte glömma de välsignelser vi fått från Gud. När vi upplever hans stora kärlek, bör vi villigt överlämna allting i den hand som blev spikad vid korset för vår skull. VTK 129.2

Själen kan på tacksägelsens vingar höja sig närmare himmelen. Gud tillbeds med sång och musik i den himmelska världen. Då vi ger uttryck åt vårt hjärtas tacksamhet inför honom, instämmer vi med den himmelska härskaran i dess tillbedjan. “Den som offrar lovets offer, han ärar mig.” Ps. 50:23. Låt oss med vördnad och glädje, med “tacksägelse och lovsångs ljud” (Jes. 51:3) träda fram inför vår Skapare. VTK 130.1