Vägen till Kristus

Kapitel 8—Ett nytt liv i Kristus

DEN sinnesändring, genom vilken vi blir Guds barn, omtalas i Bibeln såsom en födelse. Den liknas också vid uppspirandet av den goda säd som en man sått i sin åker. Så måste de nyomvända liksom “nyfödda barn” “växa upp” (1 Petr. 2:2; Ef. 4:15) till fullkomliga män och kvinnor i Kristus Jesus. De bör växa och frambringa frukt såsom den goda säden i åkern. Profeten Jesaja säger, att de “skola kallas rättfärdighetens terebinter, planterade av Herren till hans förhärligande”. Jes. 61:3. Så hämtas bilder ur naturen, för att vi bättre skall kunna förstå det andliga livets hemligheter. VTK 84.1

Människan kan inte genom all sin vishet och skicklighet frambringa liv ens hos det allra minsta föremål i naturen. Endast genom det liv Gud gett växter och djur kan de leva. Och han är även den ende, som kan väcka andligt liv i våra hjärtan. Utan att en människa blir född på nytt, (Joh. 3:3) kan hon inte bli delaktig av det liv, som Kristus kom till världen för att ge henne. VTK 84.2

Såsom det är med livet, är det också med tillväxten: det är Gud som utvecklar knoppen till blomma och blomman till frukt. Det är genom hans allmakt, som säden utvecklar “först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axen”. Mark. 4:28. Profeten Hosea säger om Israel: “Han skall blomstra såsom en lilja”, och “de skola grönska såsom vinträd.” Hos. 14:6, 8. Och Jesus bjuder oss: “Beskåden liljorna på marken, huru de växa.” Matt. 6:28. Liljorna växer inte genom sina egna bekymmer och bemödanden, utan genom att ta emot vad Gud har gett dem för att underhålla deras liv. Ett barn kan inte påskynda sin växt. Lika litet kan du genom dina bekymmer och dina egna bemödanden växa till i andligt avseende. Liljan såväl som barnet växer genom att från sin omgivning ta emot det som är nödvändigt för dess liv — luft, ljus och näring. Vad dessa naturens gåvor är för växterna och djuren, det är Kristus för dem som förtröstar på honom. Han är för dem deras “eviga ljus”, deras “sol och sköld”. Jes. 60:19; Ps. 84:12. Han skall bli “såsom dagg för Israel”, “han vare lik regnet, som faller på ängen, lik en regnskur, som vattnar jorden”. Hes. 14:6; Ps. 72:6. Han är det levandet vattnet och “Guds bröd ... som kommer ned från himmelen och giver världen liv”. Joh. 6:33. VTK 85.1

Då Gud utgav sin Son och skänkte oss den oskattbara gåvan, omgav han världen med en atmosfär av kärlek och nåd, lika verklig som luften omkring vårt jordklot. Alla som inandas denna livgivande atmosfär, skall få andligt liv samt växa upp till fullkomliga män och kvinnor i Kristus Jesus. VTK 86.1

Liksom blomman vänder sig mot solen, för att solljuset skall bidra till att fullkomna dess skönhet i form och färg, så skulle vi vända oss mot Rättfärdighetens sol, så att det himmelska ljuset skulle lysa på oss och förvandla vår karaktär till Kristi likhet. VTK 86.2

Jesus framhåller samma sanning, när han säger: “Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig ... ty mig förutan kunnen I intet göra.” Joh. 15:4, 5. Vi kan lika litet leva ett heligt liv utan Jesus, som grenen kan växa och bära frukt utan att vara förenad med vinträdet. Utan honom har vi intet liv — ingen kraft att motstå frestelser eller tillväxa i nåd och helighet. Men om vi förblir i honom och hämtar vårt liv och vår styrka från honom, skall vi inte vissna, utan blomstra och bära frukt, vi skall bli lika “träd, planterade vid vattenbäckar”. VTK 86.3

Många tror att de i egen kraft måste utföra en del av detta arbete. Genom tron tog de emot syndernas förlåtelse av Jesus, men nu söker de att leva ett rättfärdigt liv i egen kraft. Men varje sådant försök måste misslyckas. Jesus säger: “Utan mig kunnen I intet göra.” Vår tillväxt i nåden, vår duglighet, vår glädje — allt är beroende av vår förening med Jesus. Det är genom innerlig förening med honom — genom att förbli i honom — som vi tillväxer i nåden. Han är inte bara trons begynnare, utan han är även dess fullkomnare. Han skall vara med oss inte bara vid början och slutet av vår vandring, utan han skall även följa oss under hela vår färd. David säger: “Jag har haft Herren för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla.” Ps. 16:8. VTK 87.1

Om någon frågar: Hur skall jag kunna förbli i Kristus? så vill jag svara: På samma sätt som du tog emot honom. “Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom.” “Min rättfärdige skall leva av tro.” Kol. 2:6; Hebr. 10:38. Du gav dig själv åt Gud för att endast vara hans, för att tjäna och lyda honom, och du tog emot Jesus som din Frälsare. Du kunde inte själv försona dina synder eller förnya ditt hjärta. Men sedan du överlämnat dig själv åt Gud, trodde du att han för Kristi skull gjorde allt detta för dig. Genom tron blev du Kristi egendom. Genom tron skall du växa upp till honom — genom att ge och ta emot. Du måste ge allt — ditt hjärta, din vilja och din tjänst. Du måste ge dig själv åt honom för att göra allt han säger att du skall göra. Men du måste också ta emot allt. Kristus, fullheten av all välsignelse, skall bo i ditt hjärta, vara din styrka, din rättfärdighet, din evige hjälpare — för att du skall få kraft att vandra på lydnadens väg. VTK 87.2

Överlämna dig själv åt Gud om morgonen, och låt det bli det första du gör. Säg till din Frälsare: “Ta mig, Herre, och gör mig helt till din. Jag underkastar mig din vilja i såväl stort som smått. Använd mig idag i din tjänst. Förbli hos mig och låt allt mitt arbete behaga dig.” Detta gäller för varje dag. Du bör varje morgon överlämna dig åt Gud för hela dagen. Överlämna också dina planer åt honom. Låt honom göra med dem efter sitt behag — antingen genomföra dem eller tillåta att de blir om intet. Så kan du varje dag överlämna dig i Guds hand, och så skall din karaktär bli mer och mer lik Mästarens. VTK 88.1

Livet i Kristus är ett liv i stilla ro. Vi kanske inte kommer att gå i något känslorus, men vi kan alltid stilla förtrösta på Herren. Vårt hopp bygger inte på vår egen kraft utan på Kristus. Vår svaghet är förenad med hans styrka, vår okunnighet med hans kunskap, vår begränsning med hans allmakt. Vi bör därför inte se på oss själva, inte tänka på oss själva utan på Jesus. Våra tankar kan alltid vara riktade på hans kärlek, på skönheten och fullkomligheten i hans karaktär. Kristi självuppoffring, ödmjukhet, renhet och härlighet, hans gudomliga kärlek skulle vara föremål för vår meditation. Och genom att älska honom, genom att följa hans exempel, genom att helt och hållet förtrösta på honom skall vi bli honom lika. VTK 89.1

Jesus säger: “Förbliven i mig.” Dessa ord innebär vila, ståndaktighet och förtröstan. Och åter inbjuder han oss: “Kommen till mig ... så skall jag giva eder ro.” Matt. 11:28. Psalmistens ord uttrycker samma tanke: “Var stilla för Herren och förbida honom.” Ps. 37:7. Och Jesaja säger: “Genom stillhet och förtröstan varden I starka.” Jes. 30:15. Denna vila finns inte i sysslolöshet, ty i Frälsarens inbjudan är löftet om vila förenat med kallelsen till verksamhet. “Tagen på eder mitt ok ... så skolen I finna ro för edra själar.” Matt. 11:29 Den som har sin ro i Kristus, är ivrigt verksam i Herrens tjänst. VTK 89.2

När vi tänker på oss själva, vänder vi sinnet bort från Kristus, livets och kraftens källa. Därför söker fienden alltid avvända vår uppmärksamhet från Frälsaren för att hindra själens förening och gemenskap med honom. Han söker fästa vår uppmärksamhet vid denna världens nöjen, vid livets svårigheter, sorger och bekymmer, vid andras eller våra egna fel och ofullkomligheter. Men vi får inte låta oss vilseledas. Många är verkligen samvetsgranna. Deras innersta önskan är att leva uppriktigt inför Gud. De frestas alltför ofta att bara tänka på sina egna fel och brister. Människans fiende hoppas att han, om han kan skilja dem från Kristus, snart skall kunna besegra dem. Vi bör inte ständigt hysa fruktan och bekymmer för vår själs frälsning. Detta vänder sinnet bort från honom som är vår starkhet. Överlämna dig i Guds hand och förtrösta på honom. Låt Jesus vara ämnet för dina tankar och ditt tal. Låt honom vara den främste i allt. Låt dina tvivel och din fruktan fara och instäm med aposteln Paulus: “Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” Gal. 2:20. Förtrösta på Herren. Han är mäktig att bevara det som du har anförtrott åt honom. Om du överlämnar dig i hans händer, skall du kunna övervinna genom honom som har älskat dig. VTK 90.1

Då Kristus tog på sig mänsklig natur, förenade han sig själv med oss genom ett kärlekens band, som ingen makt kan slita sönder mot vår egen vilja. Satan söker ständigt genom sina lockelser förmå oss att slita detta band. Han söker förmå oss att av eget val skilja oss från Kristus. Därför är det nödvändigt för oss att vaka, bedja och kämpa, för att ingenting skall kunna förmå oss att välja en annan mästare, ty vi har alltid frihet att välja. Låt oss därför se på Jesus, så skall han bevara oss, och då kan vi vara trygga. Ingen kan rycka oss ur hans hand. Genom att ständigt se på honom, blir vi förvandlade “till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande”. 2 Kor. 3:18. VTK 91.1

Det var på detta sätt de första lärjungarna blev lika sin Frälsare. När de lyssnade till hans ord, kände de sitt behov av honom. De sökte, fann och följde honom. De var med honom såväl vid bordet och i bönekammaren som ute på fältet. De var med honom såsom lärjungar med sin lärare och tog emot daglig undervisning från honom om Guds heliga sanningar. De såg upp till honom såsom tjänaren till sin Herre för att få veta vad deras plikt var. Dessa lärjungar var människor “med samma natur som vi”, (Jak. 5:17) de hade samma svagheter att kämpa mot, och de behövde samma nåd för att kunna leva ett rättfärdigt liv. VTK 91.2

Inte ens Johannes, den älskade lärjungen, som mer än de andra liknade Frälsaren, var av naturen kärleksfull. Han var inte bara självrådig och äregirig, utan även häftig och hämndlysten, då han ansåg sig ha lidit någon oförrätt. Men då han såg den gudomlige Mästarens karaktär, insåg han sin egen ofullkomlighet, och detta gjorde honom ödmjuk. Guds Sons styrka och tålamod, hans makt och medlidande, hans majestät och ödmjukhet, som visades i hans dagliga liv, uppfyllde Johannes med beundran och kärlek. Hans hjärta drogs dagligen till Kristus, till dess han helt och hållet glömde sig själv i sin kärlek till Mästaren. Hans hämndlystna och äregiriga sinne gav vika för Kristi omskapande kraft. Den helige Andes inflytande förnyade hans hjärta, kraften av Kristi kärlek förvandlade hans karaktär. En innerlig förening med Jesus medför alltid ett sådant resultat. Då Kristus bor i oss, blir vår natur förvandlad. Kristi Ande och kärlek uppmjukar vårt sinne, underkuvar onda böjelser samt riktar våra tankar och önskningar mot Gud och himmelen. VTK 92.1

Lärjungarna kände Jesu närvaro, även sedan han farit upp till himmelen. De kände den som en personlig närvaro, full av kärlek och ljus. Jesus, Frälsaren, som de hade umgåtts med, han som hade vandrat med dem, bedit med och för dem samt talat ord av hopp och tröst till deras hjärtan, hade, medan han ännu talade fridens budskap till dem, blivit upptagen till himmelen inför deras ögon. Och han gav dem detta härliga löfte, innan han for upp: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Matt. 28:20. Han for upp till himmelen i mänsklig gestalt. Lärjungarna visste, att han alltjämt inför Guds tron var deras Vän och Frälsare. Hans kärlek och medkänsla var densamma som förr. Han kände alltjämt till deras lidande och bekymmer. Nu stod han inför Gud, åberopade sitt eget dyrbara blod och visade sina genomborrade händer och fötter för att påminna om vad de återlösta kostat honom. De visste att han hade återvänt till himmelen för att bereda rum för dem och att han skulle komma tillbaka och ta dem till sig. VTK 93.1

Då lärjungarna samlades efter Jesu himmelsfärd, var de ivriga att få framlägga sina önskningar inför Gud i Jesu namn. I helig vördnad böjde de sina knän i bön och upprepade Frälsarens löfte: “Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn. Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.” Joh. 16:23, 24. De sträckte trons hand högre och högre i förvissning om att “Kristus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss.” Rom. 8:34. På pingstdagen tog de emot den helige Ande, Hjälparen, om vilken Jesus hade sagt, at han skulle komma till dem. Han hade också sagt: “Det är nyttigt för eder, att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder.” Joh. 16:7. Från och med denna stund skulle Kristus genom sin Ande alltid bo i sina barns hjärtan. Deras gemenskap med Jesus var nu innerligare än då han personligen umgicks med dem. Kristus bodde i dem, och hans kärlek, kraft och ljus utstrålade från dem, så att folket förundrade sig och “kände igen dem och påminde sig, att de hade varit med Jesus”. Apg. 4:13. VTK 94.1

Allt vad Jesus var för de första lärjungarna vill han också vara för sina barn idag. Han säger i sin sista bön för lärjungarna: “Icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig.” Joh. 17:20. VTK 95.1

Jesus bad för oss, att vi skulle vara ett med honom, såsom han och Fadern var ett. Frälsaren hade sagt om sig själv: “Sonen kan icke göra något av sig själv.” “Gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig.” Joh. 5:19; 14:10. Därför om Kristus bor i våra hjärtan, så skall han verka i oss “både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”. Fil. 2:13. Vi skall då verka, såsom han verkade, vi skall visa samma anda. Och genom att älska honom och förbli i honom skall vi i alla stycken växa “upp till honom som är huvudet, Kristus”. Ef. 4:15. VTK 95.2