Vägen till Kristus

Kapitel 4—Jag vill bekänna

“DEN som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” Ords. 28:13. VTK 48.1

Villkoren för att vi skall få del av Guds nåd är enkla, rättvisa och rimliga, Herren fordrar inte av oss att vi skall utföra någon svår handling för att få syndernas förlåtelse. Vi behöver inte göra långa och tröttsamma pilgrimsfärder, inte heller behöver vi göra smärtsamma botövningar för att himmelens Gud skall ta emot oss och ge oss försoning för våra överträdelser, utan den som bekänner och överger sin synd, han skall få nåd. VTK 48.2

Aposteln säger: “Bekännen alltså edra synder för varandra och bedjen för varandra, på det att I mån bliva botade.” Jak. 5:16. Bekänn dina synder för Gud, som är den ende som kan förlåta dem, samt dina fel och brister för dina medmänniskor. Om du har förorättat din vän eller din nästa, så bör du erkänna din förseelse, och det är då hans skyldighet att förlåta dig. Sedan bör du även söka förlåtelse hos Gud, eftersom den broder du har förorättat är Guds egendom, och i din förseelse mot honom syndade du alltså även mot din Skapare och Återlösare. Din sak dras fram inför den ende sanne Medlaren, vår store Överstepräst, som “varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd”, och som har “medlidande med våra svagheter” (Hebr. 4: 15) och kan rena oss från varje synd. VTK 48.3

De som inte ödmjukat sig inför Gud och bekänt sina synder, har inte uppfyllt det första villkoret för att bli mottagna av Gud. Har vi upplevt den ånger som för till bättring? Har vi i sann ödmjukhet och med förkrossat sinne bekänt våra synder? Har vi då också känt en inre avsky för det onda? Om så inte är fallet har vi aldrig verkligen sökt erhålla syndernas förlåtelse. Om vi aldrig har sökt Guds frid, så har vi heller aldrig funnit den. Orsaken till att vi inte fått förlåtelse för det förgångnas synder är att vi inte varit villiga att ödmjuka våra hjärtan och uppfylla de villkor, som är framställda i sanningens ord. Noggranna och uttryckliga föreskrifter ges oss i denna sak. Bekännelse av synd bör, vare sig den sker offentligt eller i enrum, komma från hjärtat och vara frivillig. Man får inte övertala syndaren att bekänna. Bekännelsen bör inte heller göras på ett lättsinnigt och vårdslöst sätt. Den som inte har något verkligt begrepp om hur avskyvärd synden är får heller inte övertalas till bekännelse av synd. En bekännelse som ger uttryck åt själens innersta känslor, skall tränga fram till den oändliga barmhärtighetens Gud. Psalmisten säger: “Herren är nära dem som hava ett förkrossat hjärta och frälsar dem som hava en bedrövad ande.” Ps. 34:19. VTK 49.1

Sann bekännelse är alltid detaljerad och ger klart uttryck för bestämda synder. Dessa kan vara av en sådan beskaffenhet att de bör framläggas endast för Gud. Det kan också vara sådana synder som bör bekännas för medmänniskor som lidit skada genom dem, eller det kan vara synder av offentlig beskaffenhet, vilka bör bli lika offentligt bekända. Men alla bekännelser bör vara klart uttryckta och uppenbara just de synder som man begått. VTK 50.1

På Samuels tid vandrade israeliterna bort från Guds vägar. De fick ta följderna av sina synder, ty de hade förlorat sin tro på Gud och sin insikt om hans makt och visdom att regera över dem, förlorat sitt förtroende för hans förmåga att försvara och genomföra sina syften. De vände sig bort från världsalltets härskare och ville ha samma slags regering som de omkringliggande nationerna. Innan de fann frid, gjorde de denna särskilda bekännelse: “Till alla våra andra synder hava vi ock lagt det onda att vi hava begärt att få en konung.” 1 Sam. 12:19. Den synd de blivit överbevisade om, måste bli bekänd. Deras otacksamhet som skilde dem från Gud, vilade som en tung börda på deras hjärtan. VTK 50.2

Den bekännelse av synd som inte åtföljs av uppriktig ånger och bättring, kan Gud inte godta. En sinnesändring måste äga rum. Vi måste lägga bort allting som strider mot Guds heliga vilja. Detta följer på verklig ånger över synden. Det verk som vi för vår del måste utföra, är tydligt framställt i följande ord: “Tvån eder då och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är ... Faren efter det rätt är, visen förtryckaren på bättre vägar, skaffen den faderlöse rätt, utfören änkans sak.” Om den ogudaktige “giver tillbaka den pant han har fått och ersätter, vad han har rövat, och vandrar efter livets stadgar, så att han icke gör, vad orätt är, då skall han förvisso leva och icke dö”. Jes. 1:16, 17; Hes. 33:15. Paulus säger, då han talar om omvändelsen: “Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat, att I viljen vara rena i den sak det här gäller. ” 2 Kor.7:11. VTK 51.1

När synden fått döva den moraliska känslan, kan överträdaren inte längre bedöma sina karaktärsfel och svagheter eller rätt förstå det onda han gjort. Om han inte ger efter för den helige Andes överbevisande kraft, blir inte alla hans synder uppenbarade för honom. Hans bekännelse blir varken uppriktig eller brinnande. Till varje bekännelse av sin brottslighet fogar han en ursäkt för sin överträdelse och påstår att om det inte hade varit för vissa omständigheter, skulle han inte ha fallit i den eller der synden, för vilken han nu står tillrättavisad. Sedan Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten, grep dem en känsla av skam och fruktan. Deras första tanke var, hur de skulle kunna finna någon ursäkt för sin synd och komma undan den fruktade dödsdomen. När Herren frågade dem om deras synd svarade Adam, i det han lade skulden dels på Gud och dels på sin hustru: “Kvinnan, som du har givit mig att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.” Kvinnan sköt skulden på ormen, i det hon sade “Ormen bedrog mig, så att jag åt.” 1 Mos. 3:12, 13. Varför skapade du ormen? Varför tillät du honom komma in i Eden? Dessa var de frågor som hennes ursäkt innebar. Så försökte hon göra Gud ansvarig för deras fall. Självrättfärdighetens anda leder sitt ursprung från lögnens fader och har visat sig hos alla Adams söner och döttrar. Bekännelser av detta slag är inte ingivna av den helige Ande, och kan inte godtas av Gud. Sann omvändelse skall leda oss till att själva bära vår skuld och att bekänna den utan omsvep eller undanflykter. I likhet med den stackar publikanen skall vi inte ens våga lyfta våra ögon mot himmelen, utan skall ropa: “Gud misskunda dig över mig syndare ” Och de som bekänner sin synd skall bli rättfärdiggjorda, ty Jesus skall frambära sitt blod till rening för varje ångerfull människa. VTK 52.1

De exempel vi finner i Bibeln på sådan omvändelse och ödmjukhet, uppenbarar en bekännelseanda, i vilken det inte finns någon ursäkt för synden, inte heller något försök till siälvrättfärdigande. Paulus sökte inte urskulda sig. Han målade sina synder i de mörkaste färger och försökte inte förringa sin brottslighet. Han bekänner uppriktigt: “Många av de heliga inspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hade fått fullmakt därtill ... Och överallt i synagogorna försökte jag gång på gång att genom straff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer.” Apg. 26:10, 11. Han tvekar inte att förklara, att “Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den främste”. VTK 53.1

Den i hjärtat ödmjuke och förkrossade, som blivit omvänd genom sann ånger och bättring, skall uppskatta Guds kärlek genom det oändliga pris, som erlagts för honom på Golgata kors. Och liksom en son bekänner sin förseelse för en kärleksfull far, så skall den verkligt ångerfulle bekänna alla sina synder inför Gud. Och det står skrivet: “Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. ” 1 Tim. 1:15 . VTK 54.1