Vägen till Kristus

Kapitel 3—Ånger och bättling

HUR kan en människa bli rättfärdig inför Gud? Hur kan en överträdare bli rättfärdiggjord? Endast genom Jesus kan vi åter komma i harmoni med Gud och med helighetens principer. Men hur skall vi komma till Kristus? Många framställer nu samma fråga som de på pingstdagen församlade framställde, när de, överbevisade om synd, utropade: “Bröder, vad skola vi göra?” Petrus svarade: “Gören bättring.” Vid ett annat tillfälle kort därefter sade han: “Gören därför bättring och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade.” Apg. 2:38; 3:19. VTK 29.1

Omvändelse betyder att man ångrar begångna synder och vänder sig bort från dem. Vi överger inte synden, om vi inte fått insikt om dess syndfullhet. Ingen verklig förändring av vår livsföring äger rum, förrän vi av hjärtat omvänder oss. VTK 29.2

Många förstår inte vad sann bättring innebär. Tusenden sörjer över att de har syndat och bättrar sig i yttre bemärkelse. De är ängsliga för att deras orättfärdighet skall orsaka dem lidande; men detta är inte biblisk ånger. De sörjer mer över sitt lidande än över synden. En sådan ånger kände Esau, när han insåg att han för alltid förlorat sin förstfödslorätt. Även Bileam erkände sin brottslighet, när han blev ängslig att han skulle förlora sitt liv, då ängeln med draget svärd ställde sig i hans väg. Han kände emellertid ingen verklig ånger över sin synd, ingen sinnesändring, ingen avsky för det onda. Sedan Judas Iskariot förrått sin Herre, utropade han: “Jag har syndat, därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Matt. 27:4. VTK 29.3

Denna bekännelse trängde fram ur Judas’ brottsliga sinne av den fördömelse han kände, och av fruktan för den kommande domen. Den dom som skulle drabba honom fyllde honom med förskräckelse. I sitt sinne kände han inte någon förkrossande ånger över att han hade förrått Guds syndfrie Son och förnekat den Helige i Israel. När Farao fick lida på grund av de plågor som Gud utgöt över Egypten, erkände han sin synd för att undkomma vidare straff, men så snart plågorna upphörde, var han åter lika trotsig mot himmelen. Ingen av dem ångrade själva synden. VTK 30.1

Men så snart hjärtat låter beveka sig genom Guds Andes inflytande, blir samvetet känsligt, och syndaren får en inblick i Guds heliga lags djupa betydelse och helighet. Denna lag är ju själva grunden för den gudomliga regeringen såväl i himmelen som på jorden. “Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (Joh. 1:9) och upplysa själens hemliga kamrar, så att mörkrets dolda ting blev avslöjade. Sinnet och hjärtat blir överbevisade om synd. Vi får en förnimmelse av Guds rättfärdighet, men bävar vid tanken på att med vår skuld och orenhet träda fram inför honom, som rannsakar allas hjärtan. Vi får en inblick i Guds kärlek, i helighetens skönhet och renhetens glädje. Vi längtar efter att bli renade och återfå gemenskapen med himmelen. VTK 31.1

Davids bön efter hans fall tyder på ånger över synden. Hans bättring var uppriktig och djupgående. Han försökte inte dölja sin skuld. Ingen önskan att undkomma den hotande domen inspirerade hans bön. David insåg hur avskyvärd hans överträdelse var. Han såg sin själs förnedring och han avskydde synden. Han bad inte bara om förlåtelse, utan även om ett rent hjärta. Han längtade efter helighetens glädje — att bli återställd till harmoni och gemenskap med Gud. Hans hjärtas bön var: VTK 31.2

Säll är den, vilkens överträdelse är förlåten,
vilkens synd är överskyld.
Säll är den människa, som Herren icke tillräknar missgärning
och i vilkens ande icke är något svek.
Gud, var mig nådig efter din godhet,
utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet . . .
Ty jag känner mina överträdelser, och min
synd är alltid inför mig ...
Skära mig med isop, så att jag varder ren;
två mig, så att jag bliver vitare än snö . . .
Skapa i mig Gud, ett rent hjärta
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från ditt ansikte
och tag icke din helige Ande ifrån mig.
Låt mig åter få fröjdas över din frälsning
och uppehåll mig med villighetens ande ...
Rädda mig undan blodstider, Gud,
du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över din rättfärdighet. Ps. 32:1, 2; 51:3-16. VTK 32.1

En sådan ånger kan vi inte åstadkomma i egen kraft. Den får vi endast från Kristus, som har farit upp i höjden och gett människorna gåvor. VTK 32.2

Många misstar sig just på denna punkt och går därigenom miste om den hjälp, som Kristus vill ge dem. De tror att de inte får komma till honom, om de inte först bättrat sig och genom omvändelse blivit beredda att ta emot syndernas förlåtelse. Det är sant att ånger föregår syndernas förlåtelse, ty det är endast de som av hjärtat ångrar sig, som känner behov av Frälsaren. Men måste vi då vänta till dess vi bättrat oss, innan vi kan komma till Jesus? Skall bättring göras till ett hinder som skiljer oss från Frälsaren? VTK 33.1

Bibeln säger inte att vi måste bättra oss, innan vi kan ta emot Kristi inbjudan: “Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” Matt. 11:28. Det är den kraft som går ut från Kristus som åstadkommer sann bättring. Petrus förklarade detta i sitt tal till judarna: “Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.” Apg. 5:31. Vi kan lika litet bättra oss, utan att Kristi Ande väcker det slumrande samvetet, som vi kan erhålla förlåtelse utan Kristus. VTK 33.2

Varje rättfärdig ingivelse kommer från Kristus. Han är den ende som kan väcka motvilja mot synden i våra hjärtan. Varje längtan efter sanning och renhet, varje gång vi övertygas om vår egen syndfullhet är det hans Ande som verkar på hjärtat. VTK 33.3

Jesus har sagt: “När jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.” Joh. 12:32. Kristus måste för oss bli den förbarmande Frälsare, som har dött för världens synder. Då vi ser Guds lamm på Golgata kors, börjar vi fatta återlösningens hemlighet, och förstår att det är Guds godhet som leder oss till ånger och bättring. Genom sin död har Kristus uppenbarat en kärlek som övergår allt förstånd. Och då vi betraktar denna kärlek mjuknar våra hjärtan. Hans kärlek gör ett djupt intryck på våra sinnen och kommer oss att ångra våra synder. VTK 34.1

Det är sant att vi ibland blygs över vår ogudaktighet. Vi överger några av våra onda vanor, innan vi blir medvetna om att vi dras till Kristus. Men närhelst vi försöker reformera vårt liv på grund av en uppriktig önskan att göra det som ar rätt, är det Kristi kraft som verkar i oss. Ett inflytande som vi inte själva vet om, verkar på vår själ, samvetet väcks, och en förändring till det yttre sker i vårt liv. Och när Jesus drar oss till korset, så att vi får se honom som blivit plågad för våra synders skull, börjar hans vilja påverka våra samveten. Vårt orättfärdiga liv och våra i hjärtat djupt rotade synder uppenbaras för oss. Vi börjar fatta något av Kristi rättfärdighet och utropar: “Orättfärdigheten måste vara allvarligare än jag förstått, då den fordrar ett sådant offer för syndarens återlösning! Var all denna kärlek, allt detta lidande, all denna förödmjukelse nödvändig, för att vi inte skulle förgås, utan få evigt liv?” VTK 34.2

Vi kan motstå denna kärlek, vi kan vägra att låta oss dras till Kristus. Men om vi inte gör motstånd, kommer vi att dras till honom. När vi får kunskap om frälsningsplanen kommer vi att ångra våra synder, vilka förorsakat Guds älskade Son så mycket smärta, och vi skall finna vägen till korset. VTK 35.1

Samma gudomliga intellekt som verkar i naturen, talar också till våra hjärtan och väcker en obeskrivlig längtan efter någonting, som vi inte har. Denna världens goda kan inte tillfredsställa vår längtan. Guds Ande manar oss att söka det enda som kan skänka frid och ro — Kristi nåd och glädjen av ett helgat liv. Vår Frälsares inflytande påverkar ständigt våra hjärtan även om vi inte alltid uppfattar det. Han vill dra oss bort från syndens otillfredsställande nöjen till de andliga välsignelser, som vi kan få i honom. Till alla dem som fåfängt söker släcka sin törst ur denna världens usla brunnar, ljuder detta gudomliga budskap: “Den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet.” Upp. 22:17. VTK 35.2

Du som av hjärtat längtar efter någonting bättre än det som denna värld kan skänka, tänk på att denna längtan är Guds röst, som talar till ditt hjärta. Bed Gud leda dig till bättring, att han för dig skall uppenbara Kristus i hans oändliga kärlek, i hans fullkomliga renhet. VTK 36.1

I Frälsarens liv finner vi en fullkomlig belysning av Guds lags principer — kärleken till Gud och kärleken till nästan. Hans liv bestod i välgörenhet och oegennyttig kärlek. Och då vi betraktar Frälsaren och låter ljuset från hans liv omstråla oss, får vi en inblick i våra egna syndiga hjärtan. VTK 36.2

Vi kanske smickrar oss själva, såsom Nikodemus gjorde, med tanken att vi lever ett hederligt liv, att vår karaktär är felfri. Vi tycker att vi inte behöver ödmjuka våra hjärtan inför Gud såsom vanliga syndare. Men när ljuset från Kristus upplyser våra sinnen får vi se, hur i grund fördärvade vi är. Då först inser vi det själviska i våra bevekelsegrunder och vår fiendskap mot Gud, som besmittat varje handling i vårt liv. Då får vi se att vår egen rättfärdighet i sanning är såsom en fläckad klädnad. Vi förstår att endast Jesu blod kan rena oss från syndens besmittelse och förnya våra hjärtan, så att vi blir honom lika. VTK 36.3

En stråle från Guds härlighet, från Kristi renhet, som tränger in i själen, uppenbarar tydligt varje fläck av orättfärdighet och avslöjar den mänskliga karaktärens brister och lyten. Den uppenbarar alla orättfärdiga önskningar, hjärtats tvivel, läpparnas orenhet. Vår egen otrohet då vi överträder Guds lag, framstår för våra sinnen. Våra hjärtan grips av sorg och förtvivlan under Guds Andes rannsakande inflytande. Vi grips av förakt för oss själva, då vi betraktar Kristi rena och fläckfria liv. VTK 37.1

När profeten Daniel såg den härlighet som omgav den himmelske budbäraren som blev sänd till honom, överväldigades han av känslan av sin egen svaghet och ofullkomlighet. Han säger, i det att han beskriver det intryck som denna underbara scen gjorde på honom: “När jag såg den stora synen, förgick all min kraft: färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt.” Dan. 10:8. Den människa som så blivit berörd av det himmelska, föraktar sin själviskhet, avskyr sin egenkärlek och söker att genom Kristi rättfärdighet få del av den hjärtats renhet, som Guds lag och Kristi liv utstrålar. VTK 37.2

Paulus säger att i fråga om rättfärdighet, “den som vinnes i kraft av lagen” — vad yttre handlingar beträffar — var han “ostrafflig”. Fil. 3:6. När han förstod lagens andliga innebörd, ansåg han sig själv vara en förlorad syndare. Efter lagens bokstav, såsom man vanligen tillämpar den på yttre handlingar, hade han avhållit sig från att synda. Men då han såg in i den djupare betydelsen av lagens heliga bud och sig själv såsom Gud såg honom föll han i ödmjukhet ned på sina knän och bekände sin syndfullhet. Han säger: “Jag levde en gång utan lag; men när budordet kom, fick synden liv, och jag hemföll åt döden.” Rom. 7:9, 10. När han såg lagens andliga natur, framstod synden i sin fruktansvärda verklighet och hans självrättfärdighet försvann. VTK 38.1

Gud betraktar inte alla synder såsom lika stora. För honom såväl som för människor finns olika grader av brottslighet, men hur obetydlig en eller annan orätt handling än må synas i människors ögon, är ändå ingen synd liten inför Gud. Människors omdöme är partiskt och ofullkomligt, men Gud bedömer allt, sådant det verkligen är. Vi föraktar alkoholisten och säger att hans synd skall utestänga honom från himmelen, medan högmod, själviskhet och girighet alltför ofta går ostraffade. Men dessa senare är synder som Gud framför allt avskyr. De strider mot det goda och välvilliga i hans väsen och mot den oegennyttiga kärlek som utgör själva atmosfären i det syndfria universum. Den som begår någon svårare synd, känner kanske sin skarn, sin förnedring och sitt behov av Kristi nåd, men högmodet väcker inte något sådant behov. Därför stänger vi hjärtat för Kristus och tar inte emot de andliga välsignelser, som han kom till denna värld för att skänka oss. VTK 38.2

Den fattige publikanen som bad: “Gud, misskunda dig över mig syndare”, (Luk. 18:13) betraktade sig själv som en mycket syndig människa, och även andra betraktade honom så. Men han kände sitt hjärtas förnedring och framträdde inför Gud med sin börda av brottslighet och skam, och bad om nåd. Hans hjärta var öppet för Guds Andes nåd och Gud gjorde honom fri från syndens makt. Fariséns skrytsamma och självrättfärdiga bön visade, att hans hjärta var tillslutet för den helige Andes inflytande. Han hade kommit så långt bort från Gud, att han inte längre hade någon känsla av sitt eget hjärtas fördärv i jämförelse med den gudomliga helighetens fullkomlighet. Han kände inte något behov av nåd och fick följaktligen heller ingen. VTK 39.1

Om du inser din egen syndfullhet, så försök inte först göra dig själv bättre. Hur många finns det inte som tycker att de inte är bra nog för att komma till Kristus! Tror du att du själv kan göra dig till en bättre människa? “Kan väl en etiopier förvandla sin hud eller en panter sina fläckar? Då skullen också I kunna göra något gott.” Jer. 13:23. Endast hos Gud finns hjälp för oss. Vi får inte vänta oss kraftigare övertalning, gynnsammare tillfällen eller ett mer gudsinriktat sinnelag. Vi kan ingenting göra av oss själva. Vi måste komma till Kristus, just sådana som vi är. VTK 40.1

Men ingen får heller bedra sig själv med tanken att Gud i sin stora kärlek och barmhärtighet skall frälsa även dem, som föraktar hans nåd. Endast i korsets ljus kan man se, hur förskräcklig synden i själva verket är. Den som påstår, att Gud är för kärleksfull för att förgöra syndaren, bör först kasta en blick på Golgata. Det fanns inte någon annan väg till frälsning för oss och utan Golgata offer var det omöjligt för oss att undkomma syndens besmittande makt och bli återförenade i gemenskap med de syndfria världarna. Det fanns inte något annat sätt att åter göra oss delaktiga av det andliga livet. Därför tog Kristus på sig själv de olydigas brottslighet och led döden i syndarens ställe. Guds Sons kärlek, lidande och död vittnar om syndens avskyvärdhet och förklarar att det inte finns någon räddning från dess makt, inte något hopp om ett högre liv, om vi inte oförbehållsamt överlämnar oss åt Kristus. VTK 40.2

Den obotfärdige urskuldar sig ibland med att säga om dem som bekänner sig vara kristna: “Jag är lika god som de. De är inte mera osjälviska, mera uppriktiga och nogräknade i sitt sätt att leva än vad jag är. De älskar nöjen och själviska njutningar lika mycket som jag.” Den som säger så, gör alltså andras fel till ursäkt för sin egen svaghet. Men andras synder och svagheter kan inte godtas som ursäkt för någon, ty Herren har inte gett oss en syndig människa till föredöme. Guds syndfrie Son gavs till oss som föredöme och de som klagar över kristna bekännares orättfärdiga liv, borde själva föra ett bättre liv och visa ett ädlare föredöme. Om de har en så hög uppfattning om vad en kristen bör vara, är då inte deras synd så mycket större? De vet vad som är rätt, men gör det inte. VTK 41.1

Det är farligt att vänta. Dröj inte med att överge dina synder och att låta Jesus rena ditt hjärta. Här har tusenden och åter tusenden begått ödesdigra misstag och gått evigt förlorade. Jag vill inte här säga så mycket om livets korthet och ovisshet, men man löper en fruktansvärd risk — en risk, som man inte alltid fattar — då man dröjer med att lyssna till den helige Andes röst och väljer att leva kvar i synden, ty det ena förutsätter det andra. Hur obetydlig synden än kan förefalla, kan man dock inte dröja kvar i den utan risk att gå förlorad för evigt. Det som vi inte övervinner skall övervinna oss och slutligen bli vår undergång. VTK 42.1

Adam och Eva intalade sig att av en så obetydlig sak som att äta av den förbjudna frukten kunde följden inte bli så allvarlig som Gud hade sagt. Men just denna obetydliga sak var en överträdelse av Guds oföränderliga och heliga lag, och den skilde människan från Gud och öppnade portarna till ett obeskrivligt lidande och död. Under alla tidsåldrar har en klagan stigit upp från jorden, och hela skapelsen suckar och våndas i smärta såsom en följd av människans olydnad. Även himmelen har känt verkningarna av hennes uppror mot Gud. Golgata är en påminnelse om det överväldigande offer som fordrades för att åstadkomma försoning för överträdandet av den gudomliga lagen. Låt oss därför inte betrakta synden som någonting oväsentligt. VTK 42.2

Varje gång vi överträder Guds vilja eller ringaktar eller avvisar Kristi nåd återverkar det på oss själva. Vårt sinne blir förhärdat, viljan försvagad och förståndet förslöat. Vi blir inte bara mindre benägna att lyssna till den helige Andes maningar på våra hjärtan, utan förlorar alltmer förmågan att följa dem. VTK 43.1

Många lugnar sitt oroliga samvete med att de kan omvända sig från sina onda vägar närhelst de vill, att de kan avvisa nådens inbjudan till bättring och ändå på nytt känna sig påverkade av Andens maning. De tror att de i ett ögonblick av yttersta nöd kan vända om från sina onda vägar, trots att de vigt sitt liv åt det ondas tjänst och avvisat nådens Ande. Så enkelt är det dock inte. Ett helt livs fostran och vanor har så grundligt präglat karaktären, att man sällan finner någon, som då vill bli delaktig av Jesu egenskaper. VTK 43.2

Ett enda ont karaktärsdrag, ett enda syndigt begär som man ständigt ger näring, kommer till slut att förhärda hjärtat så att det inte längre påverkas av evangelii kraft. Varje eftergift för synden ökar själens motvilja mot Gud. Den som ger näring åt gudsförnekande fräckhet eller en medveten likgiltighet för gudomlig sanning, får skörda vad han själv sått. I hela Bibeln finns ingen mer ödesdiger varning mot att betrakta det onda som oväsentligt än den vise mannens ord: “Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar.” Ords. 5:22. VTK 43.3

Kristus vill göra oss fria från synden, men han tillgriper aldrig tvångsåtgärder. Om vi genom upprepade överträdelser visar att vi beslutat att framhärda i det onda och inte vill bli befriade från det ondas makt, inte vill ta emot hans nåd, vad mer kan han då göra för oss? Genom att ständigt förkasta hans kärlek, har vi störtat oss själva i fördärvet. “Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag.” “I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.” 2 Kor. 6:2; Hebr. 3:7, 8. VTK 44.1

“En människa ser på det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat” (1 Sam. 16:7) — människans sinne med dess motstridiga känslor av glädje och sorg, det irrande och egensinniga, som är så uppfyllt av orenhet och svek. Gud känner dina bevekelsegrunder, dina uppsåt och hemligaste tankar. Gå till honom just sådan du är, med ditt av synd smittade och fördärvade hjärta. Gör såsom David gjorde — upplåt hjärtats kamrar för Hans allseende öga och ropa: Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. Ps. 139:23, 24. VTK 44.2

Många bekänner sig till vad man kan kalla en förståndsreligion, en formell religion utan att hjärtat blivit renat från syndens fördärv. Låt din bön vara: “Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.” Ps. 51:12. Handla uppriktigt mot dig själv. Var lika nitisk, lika ihärdig som du skulle vara, om ditt fysiska liv vore i fara. Detta är en sak som måste avgöras mellan Gud och dig själv — avgöras för evigheten. Ett inbillat hopp och ingenting utöver det kommer att bli din undergång. VTK 45.1

Studera Guds ord under ärlig bön. Detta ord framställer för dig såväl i Guds lag som i Kristi liv helighetens stora principer, utan vilka “ingen får se Herren”. Hebr. 12:14. Det överbevisar om synd och uppenbarar frälsningens väg. Visa därför aktning för Guds ord, ty det är Guds röst som talar till ditt sinne. VTK 45.2

Då du får se syndens förskräckliga natur, då du får se dig själv sådan du verkligen är, bli då inte förtvivlad och modlös. Det var syndare, som Kristus kom för att frälsa. Det är inte människan, som skall försona Gud med sig, utan — förunderliga kärlek! — “det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv”. 2 Kor. 5:19. Genom sin milda kärlek drar han sina irrande barn till sig. Inga jordiska föräldrar kan ha sådant tålamod med sina egna barns fel och brister som Gud har med dem som han söker frälsa. Ingen kan med sådan mildhet vädja till överträdaren att omvända sig. Ingen människa har någonsin uttalat kärleksfullare förmaningar till de vilsegångna. Alla hans löften, alla hans varningar är bara den outsägliga kärlekens pulsslag. VTK 45.3

När Satan säger dig, att du är en stor syndare, se då upp till din Frälsare och påminn dig hans förtjänster. Om du ser upp till honom, skall du finna hjälp. Erkänn att du är en syndare, men säg på samma gång till fienden att “Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare”, (1 Tim. 1:15) och att du kan bli frälst på grund av hans outsägliga kärlek. Jesus framställde en fråga till Simon angående två gäldenärer. Den ene var skyldig sin Herre en liten summa, medan den andre var VTK 46.1

skyldig honom en ganska stor summa, men deras Herre efterskänkte bådas skulder. Kristus frågade nu Simon, vilken av dessa gäldenärer som skulle älska sin Herre mest. Simon svarade: “Den, åt vilken han efterskänkte mest.” Luk. 7:43. Vi har varit stora syndare, men Kristus dog för att vi skulle få förlåtelse. Hans offer är tillräckligt för att ge oss tillträde till Fadern. De som han förlåtit mest, kommer att älska honom mest och skall stå närmast hans tron för att lovsjunga honom för hans stora kärlek och oändliga offer. När vi bäst fattar Guds kärlek, kan vi bäst inse vår egen syndfullhet. Då vi får se hur lång den kedja är, som Gud har räckt ned från himmelen till vår räddning, när vi i någon mån fattar det oändliga offer som Kristus har gett för vår skull, då mjuknar våra hjärtan av kärlek och tacksamhet. VTK 47.1