FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

EN ENKEL OCH STILLA BÖN

Elia påminner folket om det långt utdragna avfallet som har väckt Guds vrede. Han ber dem att ödmjuka sina hjärtan och vända om till sina fäders Gud, så att förbannelsen över landet Israel kan avlägsnas. Sedan böjer han sig vördnadsfullt inför den osynlige Guden, lyfter sina händer mot himlen och ber en enkel bön. Baals präster har skrikit och tuggat fradga och hoppat, från tidiga morgonen till sena kvällen. Men när Elia ber genljuder inga meningslösa skrik över Karmels höjd. Han ber som om han vet att Gud är där som ett vittne till hans scen, en som lyssnar till hans vädjan. Baalsprästerna har bett vilt och osammanhängande. Elia ber enkelt och innerligt. Han ber Gud att visa sin överhöghet över Baal, så att Israel kan ledas till att vända om till honom. FMM 104.1

”HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, ber profeten, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förstår att det är du HERRE som är Gud, och omvänd du deras hjärtan” (1 Kung. 18:36, 37). FMM 104.2

En tystnad som är överväldigande i sin högtidlighet vilar över allt. Baalsprästerna darrar av skräck. Eftersom de är medvetna om sin skuld väntar de sig snabb vedergällning. FMM 104.3

Knappt har Elias bön avslutats förrän lågor av eld, som lysande blixtar, slår ner från himlen på det resta altaret, uppslukar offret, slickar upp vattnet i diket och förtär även själva stenarna i altaret. Det lysande skenet från den starka elden lyser upp berget och bländar folkmängdens ögon. I dalarna nedanför, där många i orolig väntan har uppmärksamheten riktad på rörelserna hos dem som är där uppe, syns tydligt hur elden faller, och alla är förvånade över vad de ser. Det liknar den eldpelare som skilde Israels barn från den egyptiska hären vid Röda havet. FMM 104.4

Folket på berget faller ner i vördnad inför den osynlige Guden. De vågar inte fortsätta att se upp på elden som blivit sänd ner från himlen. De fruktar att de själva ska förtäras, och övertygade om sin plikt att erkänna Elias Gud som sina fäders Gud som de är skyldiga trohet, ropar de enstämmigt: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” (1 Kung. 18:39). Med häpnadsväckande tydlighet ekar ropet över berget och genljuder på slätten nedanför. FMM 104.5