FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

EN UNIK MÖJLIGHET

O, vilket tillfälle för Salomo! Om han följde sin fars inspirerade undervisning skulle hans regeringstid kännetecknas av rättfärdighet, såsom det beskrivits i den sjuttioandra psalmen: FMM 19.1

”Gud, ge kungen dina domar,
kungasonen din rättfärdighet!
Han ska döma ditt folk med rättfärdighet,
dina förtryckta med rättvisa....

Han ska komma som regn över nyslagen äng,
en regnskur som vattnar jorden.
I hans dagar ska den rättfärdige blomstra,
stor frid ska råda
tills månen inte mer finns till.
Han ska härska från hav till hav, från floden till jordens ändar....
Kungar från Tarshish och kustländerna
ska komma med tribut,
kungar från Saba och Seba ska bära fram gåvor.

Alla kungar ska falla ner för honom,
alla folk ska tjäna honom.
Ja, han ska rädda den fattige som ropar
och den förtryckte som ingen hjälpare har. ...
Må man ständigt be för honom
och välsigna honom dagen lång....
Må hans namn leva för evigt,
må hans namn blomstra så länge solen skiner.
I honom ska man välsigna sig, alla hednadfolk ska prisa honom salig.
Välsignad är HERREN Gud, Israels Gud,
som ensam gör under!
Välsignat är hans härliga namn för evigt.
Må hans ära fylla hela jorden!
Amen, Amen” FMM 19.2

(Ps. 72:1, 2, 6-12, 15, 17-19).

I sin ungdom gjorde Salomo Davids val till sitt eget. Under många år höll han sig till det rätta, och hans liv kännetecknades av att han noggrant lydde Guds bud. Tidigt under sin regeringstid begav han sig med sina rådgivare till Gibeon. Där fanns fortfarande tabernaklet som hade byggts i öknen. Där sammanträffade han med sina utvalda rådgivare, ”överbefälen och underbefälen”, ”domarna” och ”alla furstarna i hela Israel, huvudmännen för familjerna”. De offrade åt Gud och invigde sig själva helt och fullt åt tjänst för Herren (2 Krön. 1:2). FMM 20.1

Salomo förstod något av de omfattande plikter som hörde ihop med det kungliga ämbetet. Därför insåg han att de som bär tunga bördor måste söka vägledning hos Visdomens Källa om de skulle leva upp till sitt ansvar på ett godtagbart sätt. Detta fick honom att uppmuntra sina rådgivare till att förena sig med honom med uppriktigt hjärta i att förvissa sig om att de var accepterade av Gud. FMM 20.2