FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

UTROTADE GUDS PROFETER

En av de första som föll var Jesaja, som i mer än ett halvt århundrade hade stått framför Juda som Herrens utvalde budbärare. ”Andra fick utstå hån och piskrapp, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, dödade med svärd. De gick runt i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade och misshandlade. Världen var inte värdig att ta emot dem. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och hålor” (Heb. 11:36-38). FMM 260.3

Några av dem som led förföljelse under Manasses regering hade fått i uppdrag att bära fram särskilda budskap med tillrättavisning och dom. Judas kung, förklarade profeten, ”har begått dessa avskyvärda synder. Han har gjort mer ont än amoreerna före honom.” På grund av hans gudlöshet närmade sig hans rike en kris. Snart skulle landets invånare föras bort till Babylon i fångenskap, och där skulle de bli ”ett rov och ett byte för alla sina fiender” (2 Kung. 21:11, 14). Men Herren ville inte fullständigt överge dem som skulle erkänna honom som sin härskare i ett främmande land. De kunde drabbas av stora svårigheter, men han skulle befria dem vid den tid och på det sätt som han bestämt. De som helt och fullt ville sätta sin tillit till honom skulle finna en säker tillflykt. FMM 261.1

Profeterna fortsatte troget att varna och förmana. Utan fruktan talade de till Manasse och hans folk. Men budskapen togs emot med förakt. Det avfälliga Juda ville inte bry sig om dem. Som en försmak av vad som skulle komma över folket om de fortsatte att vara obotfärdiga lät Herren deras kung bli tillfångatagen av en trupp assyriska soldater. De ”slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel”, deras tillfälliga huvudstad. FMM 261.2

Genom denna olycka kom kungen till sina sinnen. ”När han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN sin Gud och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Och när han bad så till honom, bönhörde HERREN honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud” (2 Krön. 33:11-13). FMM 261.3

Men även om denna ånger var anmärkningsvärd kom den för sent för att rädda riket från det fördärvliga inflytandet från många år av avgudadyrkan. Många hade snubblat och fallit för att aldrig mer resa sig. FMM 261.4