FRÅN MAKT TILL MAKTLÖSHET

UPPREPADE VARNINGAR FRÅN GUD

Genom gudsmannen som hade uppträtt framför altaret i Betel, genom Elia och Elisha, genom Amos och Hosea hade Herren upprepade gånger pekat på de onda följderna av olydnad för de tio stammarna. Men trots tillrättavisning och enträgna böner hade Israel sjunkit allt djupare i gudlöshet. FMM 191.3

”Som en envis kviga envisas Israel”, hade Herren förklarat. ”Mitt folk hänger fast vid sin otrohet mot mig” (Hos. 4:16; 11:7). FMM 191.4

Det fanns tider då himlens domar föll mycket tungt över det upproriska folket. ”Därför har jag gett mina hugg genom profeterna”, förklarade Gud, FMM 191.5

”och dräpt dem genom orden från min mun. Så ska domen över dig gå fram i ljuset, för jag har min glädje i kärlek och inte i offer, kunskap om Gud mer än i brännoffer. Men liksom Adam har de brutit förbundet, de har svikit mig där” (Hos. 6:5-7). FMM 191.6

”Hör HERRENS ord, ni Israels barn!” Så löd det budskap som till sist kom till dem: ”Du glömde din Guds undervisning, därför ska också jag glömma dina barn. Ju fler de blev, desto mer syndade de mot mig. Jag ska förvandla deras ära till skam ... Jag ska straffa dem för deras vägar och ge dem för deras gärningar” (Hos. 4:1, 6-9). FMM 191.7

Under det sista halva århundradet före den assyriska fångenskapen liknade orättfärdigheten i Israel den orättfärdighet som rådde på Noas tid och under varje tidsålder då människan har förkastat Gud och överlämnat sig själv till att helt och hållet göra det som är ont. Att tillbe naturen i stället för naturens Gud och det skapade i stället för Skaparen har alltid lett till värsta tänkbara ondska. FMM 191.8

När Israels folk tillbad Baal och Astarte och betygade sin största vördnad för naturens krafter, klippte de av sin förbindelse med allt som bygger upp och förädlar och föll lätt offer för frestelse. När själens försvar brutits ner hade de vilseledda tillbedjarna ingen spärr mot synd, utan överlämnade sig själva till det mänskliga hjärtats onda lidelser. FMM 192.1

Profeterna fortsatte att höja sina röster mot det svåra förtrycket, den uppenbara orättfärdigheten, den onödiga lyxen och omåttligheten, det skamlösa festandet och dryckenskapen, den grova sedeslösheten och tygellösheten i deras tid. Men deras protester var förgäves. Förgäves var deras fördömande av synd. ”De hatar den som försvarar det rätta i porten”, förklarade Amos, ”och avskyr den som talar sanning. ... för jag vet att era brott är många och era synder talrika, ni som förtrycker den rättfärdige och tar mutor och hindrar de fattiga att få rätt i porten” (Amos 5:10, 12). FMM 192.2