Genom Vatten Och Eld

Förberedd För Uppdraget

På det här sättet hade Herren gett Paulus hans uppdrag. Han skulle resa ut till ett mer omfattande missionsfält i den icke-judiska världen. För att förbereda honom för detta omfattande och svåra arbete hade Gud fört honom i nära förbindelse med sig själv, och inför hans hänförda syn hade Gud öppnat vyer som visade honom himlens skönhet och härlighet. Han hade fått uppdraget att göra ”den hemlighet” känd som förut ”i oändliga tider varit dold” (Rom.16:25), ”sin viljas hemlighet” (Ef. 1:9). Paulus för klarar att ”i forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. Detta evangelium har jag blivit satt att tjäna med den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre” (Ef. 3:5-11). GVoe 125.3

Gud hade välsignat Paulus och Barnabas arbete under åren då de blev kvar hos de troende i Antiokia. Men hittills hade ingen av dem blivit formellt avskild för den evangeliska förkunnelsen. Nu hade de nått den punkt i sin kristna erfarenhet då Gud snart skulle ge dem ansvar för att utföra ett svårt missionsuppdrag. Om de skulle kunna genomföra det skulle de behöva varje fördel som de kunde få genom församlingens förmedling. GVoe 125.4

”I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen ... samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: ’Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till’ ” (Apg. 13:1, 2). Innan de sändes ut som missionärer till den icke-judiska världen blev dessa apostlar högtidligt avskilda för Gud genom fasta, bön och handpåläggning. På det sättet gav församlingen dem auktoritet att undervisa om evangeliet, och även att döpa och organisera församlingar. På det här sättet fick de full kyrklig auktoritet. GVoe 126.1

Vid den här tidpunkten var den kristna församlingen på väg in i en betydelsefull tidsperiod. Den hade fått uppdraget att förkunna det evangeliska budskapet bland folken som inte var judar, och nu skulle det utföras med kraft. Som ett resultat av detta skulle församlingen växa genom att den fick ett stort tillskott av omvända. Apostlarna som hade blivit utsedda till att leda det arbetet skulle få möta misstankar, fördomar och avundsjuka. Under lång tid hade ”skiljemuren, fiendskapen” (Ef. 2:14) skilt den judiska och den icke-judiska världen från varandra. Apostlarna skulle undervisa om att Kristus hade brutit ner den muren. Därför var det naturligt att Paulus och Barnabas då blev anklagade för att förkunna falska läror. Många hängivna troende människor som tillhörde deras eget folk skulle ifrågasätta deras auktoritet som förkunnare av evangeliet. Gud förutsåg svårigheterna som hans budbärare skulle få möta. För att deras arbete inte skulle kunna bli ifrågasatt gav Gud församlingen en uppenbarelse och instruerade den att avskilja dem offentligt för förkunnargärningen. När de avskildes var det ett offentligt erkännande av att de hade fått ett gudomligt uppdrag att förkunna evangeliets glada budskap för den icke-judiska världen. GVoe 126.2

Både Paulus och Barnabas hade redan fått sitt uppdrag från Gud själv. Ceremonin då man lade händerna på dem innebar inte att de fick någon ny nådegåva eller att de blev kvalificerade för uppdraget. Det var ett erkänt sätt att intyga att någon hade fått en uppgift och att bekräfta den personens auktoritet att utföra den uppgiften. På det sättet placerade församlingen sitt sigill på arbetet för Gud. GVoe 126.3

Den här ceremonin var viktig för judarna. När en judisk far välsignade sina barn lade han vördnadsfullt sina händer på deras huvuden. När ett djur avskildes till offer lade en av dem som hade fått auktoritet som präst handen på offrets huvud. Och när pastorerna i den kristna församlingen i Antiokia lade sina händer på Paulus och Barnabas innebar den här handlingen en bön till Gud. De bad att han skulle låta sin välsignelse vila över dessa utvalda apostlar när de nu avskildes till det särskilda arbete som de hade utsetts till att utföra. GVoe 126.4

Senare skulle den här auktoriseringsceremonin missbrukas grovt. Man gav handlingen en betydelse som inte gick att försvara. Man påstod att en kraft omedelbart kom över dem som tog emot ett sådant bemyndigande, och att den genast kvalificerade dem för vilken kyrklig uppgift som helst eller alla kyrkliga funktioner. Men i berättelsen om hur de här två apostlarna avskildes finns det ingenting som antyder att de fick någon förmåga eller kraft genom själva handlingen att man lade sina händer på dem. Vi har bara den enkla redogörelsen för hur de blev avskilda och vad detta betydde för deras framtida arbete. GVoe 127.1

Paulus och Barnabas blev avskilda av den helige Ande för ett särskilt uppdrag. Omständigheterna kring den här händelsen visar tydligt att Herren arbetar genom utvalda instrument i sin organiserade församling. Många år tidigare hade Frälsaren själv uppenbarat för Paulus vilka avsikter som Gud hade med honom. Sedan sattes Paulus omedelbart i förbindelse med människor som var medlemmar i församlingen som nyligen hade organiserats i Damaskus. Dessutom fick församlingen på den platsen snabbt veta vilken personlig upplevelse som den här omvända farisén hade haft. Och nu skulle uppdraget som gavs vid det tillfället genomföras mer fullständigt. Då vittnade den helige Ande återigen om att Paulus var ett redskap som Gud hade valt ut till att förkunna evangeliet för folken som inte var judar. Och han gav församlingen i uppdrag att ge Paulus och hans medarbetare fullmakt till att göra det. När ledarna för församlingen i Antiokia ”tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: ’Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till’ ” (Apg. 13:2). GVoe 127.2