Genom Vatten Och Eld

Överväldigande Insikt

I detta ögonblick av himmelsk upplysning fungerade Saulus tankar an-märkningsvärt snabbt. De profetiska uttalandena i de Heliga Skrifterna öppnade sig för honom så att han förstod dem. Han begrep att profeterna hade förutsagt att hans eget folk skulle förkasta Jesus. Han insåg också att de hade förutsagt att Jesus skulle bli korsfäst, uppstå och fara upp till himlen. Detta bevisade att han var den Messias som de hade blivit lovade. Predikan som Stefanus hade hållit innan han dog som martyr kom tillbaka till Saulus minne med dramatisk kraft. Han insåg att martyren verkligen hade sett ”Guds härlighet” när han sa: ”Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida” (Apg. 7:55, 56). Prästerna hade förklarat att de orden var hädelse, men Saulus visste nu att de var sanna. GVoe 94.3

Vilken uppenbarelse var inte allt detta för förföljaren! Nu visste Saulus med säkerhet att den Messias som de hade blivit lovade hade kommit till den här jorden som Jesus från Nasaret. Han visste att Messias hade blivit avvisad och korsfäst av dem som han hade kommit för att frälsa. Han visste också att Frälsaren hade uppstått från graven i triumf och hade uppstigit till himlen. I detta ögonblick då allt det här uppenbarades för Saulus blev han skräckslagen när han kom ihåg att när Stefanus hade vittnat om en uppstånden Frälsare hade han blivit stenad med Saulus medgivande. Och han mindes med skräck att senare hade hans handlingar lett till att många andra värdiga Jesus efterföljare hade mött sin död genom grym förföljelse. GVoe 94.4

Frälsaren hade talat till Saulus genom Stefanus, och det gick inte att motbevisa hans klara tankar. De lärda judarna hade sett hur martyrens ansikte återspeglade ljuset från Kristus härlighet. De hade sett hur hans ansikte ”var som en ängels” (Apg. 6:15). Han hade bevittnat Stefanus medkänsla med sina fiender och att han hade förlåtit dem. Han hade också varit vittne till modet och den glada underkastelsen som många hade visat när de hade blivit torterade och plågade på grund av det som han hade gjort. Han hade till och med sett hur några offrade sina liv med glädje för sin tros skull. GVoe 95.1

Allt detta hade vädjat kraftfullt till Saulus. Ibland hade han känt en nästan överväldigande övertygelse om att Jesus var den Messias som de hade blivit lovade. Vid sådana tillfällen hade han kämpat hela nätter mot den övertygelsen. Det hade alltid slutat med att han öppet hade bekänt sin tro att Jesus inte var Messias och att hans efterföljare var bedragna fanatiker. GVoe 95.2

Nu hade Kristus talat till Saulus med sin egen röst och sagt: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?” Och frågan: ”Vem är du, Herre?” hade besvarats av samma röst: ”Jag är Jesus, den som du förföljer” (Apg. 26:14, 15). På det sättet hade Kristus identifierat sig med sitt folk. När Saulus förföljde Jesus efterföljare hade han direkt angripit himlens Herre. När han hade anklagat och vittnat mot dem på falska grunder hade han vittnat falskt och anklagat världens Frälsare. GVoe 95.3

I hans tankar fanns det inte något tvivel om att det var Jesus från Nasaret som talade till honom. Han förstod att Jesus var den Messias som de hade väntat på så länge, Israels återlösare och tröst. Darrande och förvånad frågade han: Vad ska jag göra, Herre? Och Herren svarade: ”Res dig och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra” (Apg. 9:6). GVoe 95.4

När strålglansen hade försvunnit och Saulus reste sig från marken upptäckte han att han totalt hade förlorat sin syn. Det bländande ljuset från Kristus härlighet hade varit alltför intensivt för hans ögon. När det avlägsnades sänkte sig nattens mörker över hans ögon. Han trodde att den blindheten var ett straff från Gud för hans grymma förföljelse av Jesus efterföljare. Han trevade sig fram i ett fruktansvärt mörker. Hans följeslagare var skrämda och förvånade när de tog ”honom i handen och ledde honom in i Damaskus” (Apg. 9:8). GVoe 95.5

På morgonen denna händelserika dag hade Saulus närmat sig Damas- GVoe 95.6

kus och känt sig självbelåten på grund av att översteprästen hade förtro ende för honom. Han hade fått ett stort ansvar. Hans uppdrag var att främja den judiska religionens intressen genom att förhindra att den nya tron spreds i Damaskus, om detta var möjligt. Han hade bestämt sig för att han skulle lyckas med att genomföra sitt uppdrag. Han hade sett fram emot händelserna som han trodde skulle ligga framför honom och haft stora förväntningar på dem. GVoe 96.1

Men hur annorlunda blev inte hans förväntningar då han verkligen kom in i staden! Han var blind, hjälplös, torterades av samvetsförebråelser och visste inte vilka fler straff som väntade på honom. Men han letade reda på aposteln Judas hem. Där fick han vara ensam och hade gott om tid för eftertanke och bön. GVoe 96.2

”Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack” (Apg. 9:9). De här dagarna var fyllda av själsångest, och för honom kändes de som år. Gång på gång påminde han sig vilken roll han hade spelat i Stefanus martyrdöd och anklagade sig själv för den. Han kände fasa när han tänkte på skulden som han bar på för att han hade tillåtit sig själv att kontrolleras av prästernas och rådsherrarnas fördomar och ondska, till och med när Stefanus ansikte hade lysts upp av himlens strålglans. Han blev sorgsen och förkrossad när han påminde sig de många tillfällen då han hade stängt sina ögon och öron mot de mest övertygande bevisen som han hade fått. Då hade han i stället varit obeveklig och krävt att de som trodde på Jesus från Nasaret skulle förföljas. GVoe 96.3

Saulus var ensam och isolerad under de här dagarna då han prövade sina motiv och ödmjukade sig. De troende hade blivit varnade för syftet med att Saulus kom till Damaskus. Nu var de rädda för att han kanske förställde sig för att det skulle bli så mycket lättare att lura dem. Därför höll de sig undan och vägrade att visa någon medkänsla med honom. Han hade ingen önskan att söka upp sina landsmän som inte var kristna trots att han hade planerat att förena sig med dem för att förfölja de troende. Han visste att de inte skulle lyssna på hans berättelse. Därmed verkade han vara helt avstängd från all mänsklig medkänsla. Hans enda hopp om hjälp fanns hos en barmhärtig Gud. Till honom vädjade han ödmjukt och med ett krossat hjärta. GVoe 96.4