Genom Vatten Och Eld

Kapitel 10—Den Första Martyren

Kapitlet bygger på Apostlagärningarna kapitel 6:5-15 och kapitel 7.

Stefanus var den ledande bland de sju diakonerna. Han var en mycket from man och hade stark tro. Trots att han var född som jude talade han grekiska, och han kände väl till grekernas seder och vanor. Därför blev det möjligt för honom att predika evangeliet i de grekiska judarnas synagogor. Han var mycket aktiv för Kristus sak, och han var djärv när han förkunnade sin tro. Lärda rabbiner och laglärare diskuterade offentligt med honom, eftersom de förväntade sig att de skulle vinna en lätt seger. ”Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade” (Apg. 6:10). Han talade inte bara i den helige Andes kraft, utan det märktes tydligt att han hade studerat profetiorna och var kunnig i allt som hade med lagen att göra. På ett skickligt sätt kunde han försvara sanningarna som han lade fram, och han besegrade sina motståndare grundligt. Löftet uppfylldes för honom: ”Bestäm er för att inte förbereda några försvarstal, för jag ska ge er en mun och en vishet som ingen av era fiender ska kunna stå emot eller säga emot” (Luk. 21:14, 15). GVoe 79.1

När prästerna och rådsherrarna såg kraften som fanns i Stefanus förkunnelse fylldes de av intensivt hat. I stället för att ge efter för bevisen som han lade fram beslöt de sig för att tysta honom genom att döda honom. Vid flera tillfällen hade ledarna tagit lagen i sina egna händer. De hade förhört, dömt och avrättat fångar i enlighet med sina egna nationella lagar. Då hade de mutat de romerska myndigheterna till att inte ingripa. Stefanus fiender tvivlade inte på att de skulle kunna följa samma kurs en gång till utan att det skulle vara farligt för dem själva. De beslöt att ta risken för att det skulle kunna få konsekvenser. Därför grep de Stefanus och förde honom inför Stora rådet för att ställa honom inför rätta. GVoe 79.2

Lärda judar från länderna runt omkring samlades för att motbevisa argumenten som fången kunde komma med. Saulus från Tarsus var närvarande och spelade en ledande roll mot Stefanus. Han utnyttjade hela tyngden av sin vältalighet och rabbinernas logik för att påverka fallet och övertyga folket om att Stefanus predikade vilseledande och farliga läror. Men i Stefanus mötte han en människa som hade full förståelse för Guds avsikter när det handlade om att sprida evangeliet till andra folk. GVoe 80.1

Prästerna och rådsherrarna kunde inte besegra Stefanus lärdom och hans klara, lugna vishet. Därför beslöt de att statuera ett exempel med honom. På det sättet skulle de tillfredsställa sitt eget hämndlystna hat, och samtidigt skulle de skrämma andra så att de inte skulle våga ta emot hans tro. De hyrde vittnen som skulle lägga fram falska vittnesmål. Vittnena skulle säga att de hade hört hur Stefanus hade talat hädiskt mot templet och lagen. ”Vi har hört honom säga”, förklarade de här vittnena, ”att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss” (Apg. 6:14). GVoe 80.2

När Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare för att svara på anklagelsen för hädelse lyste en helig strålglans på hans ansikte. ”Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels” (Apg. 6:15). Många som såg ljuset darrade och dolde sina ansikten, men de trotsiga rådsherrarna lät sig inte påverkas i sin otro och sina fördomar. GVoe 80.3

Stefanus fick frågan om anklagelserna som riktades mot honom var sanna. Då började han försvara sig med klar och genomträngande röst som genljöd genom hela rådssalen. Hans ord fängslade hela den församlade gruppen när han beskrev Guds utvalda folks historia. Han visade att han hade en djupgående kunskap om det judiska samhällssystemet och den andliga tolkningen av det. Den hade Kristus nu visat. Han citerade Moses ord som förutsade Messias: ”En profet lik mig ska HERREN din Gud låta uppstå åt dig bland ditt folk, från dina bröder. Honom ska ni lyssna till” (5 Mos. 18:15; Apg. 7:37). Han visade tydligt att han själv var trogen mot Gud och mot den judiska tron. Samtidigt visade han att lagen som hans eget folk förlitade sig på för att bli frälst inte hade kunnat frälsa Israel från avgudadyrkan. Han förband Jesus Kristus med hela Israels historia. Han hänvisade till byggandet av Salomos tempel och till både Salomos och Jesajas ord: ”Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger: Himlen är min tron och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats där jag kan vila? Har inte min hand gjort allt detta? ” (Apg. 7:48-50). GVoe 80.4

När Stefanus hade kommit så långt blev det upplopp bland folket. När han knöt samman Kristus med profetiorna och talade som han gjorde om templet rev prästen sönder sin mantel och låtsades att han var skräckslagen. För Stefanus var den handlingen signalen som sa att snart skulle hans röst vara tystad för evigt. Han såg motståndet som hans ord mötte. Han visste att nu hade han gett sitt sista vittnesbörd. Trots att han var mitt i sin predikan avslutade han den tvärt. GVoe 81.1

När han plötsligt avbröt den historiska tråden som han följde vände han sig mot sina rasande domare och ropade: ”Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den” (Apg. 7:51-53). GVoe 81.2