Genom Vatten Och Eld

Kapitel 53—Kärlekens Förkunnare

Johannes utmärks framför de andra apostlarna som ”lärjungen som Jesus älskade” (Joh. 21:20). Han tycks ha varit Jesus vän på ett särskilt sätt, och han fick många bevis på Frälsarens förtroende och kärlek. Han var en av de tre som fick vara med om att se Kristus härlighet på förklaringsberget. Han fick också se hans ångest i Getsemane. Under de där sista timmarna när Jesus led på korset överlämnade han sin mor till Johannes för att han skulle ta hand om henne. GVoe 403.1

Den älskade lärjungen besvarade Frälsarens kärlek genom att visa honom stor tillgivenhet. Johannes höll sig till Jesus som vinrankan håller sig fast vid en imponerande pelare. För sin Mästares skull tog han risken att vara med i domsalen, och han dröjde kvar vid korset. När apostlarna fick höra nyheten att Kristus hade uppstått skyndade sig Johannes till graven, och i sin iver kom han till och med dit före den impulsive Petrus. GVoe 403.2

I sin karaktär och i sitt dagliga liv visade Johannes förtroendefull kärlek och osjälvisk tillgivenhet. Här finns det lärdomar som är av obeskrivligt stort värde för den kristna församlingen. Johannes var inte född med denkärleksfulla karaktären som visade sig senare i hans liv. Han hade svåra karaktärsfel. Han var inte bara stolt, egensinnig och ärelysten utan även otålig och lättretad. Han och hans bror kallades ”Åskans söner”. Han hade ett häftigt temperament, var hämndlysten och hade en kritiserande inställning - alla de karaktärsdragen hade funnits hos den älskade aposteln. GVoe 403.3

Men under allt detta såg den gudomlige läraren ett hängivet, uppriktigt och kärleksfullt sinne. Jesus bestraffade hans egenkärlek, hindrade hans ärelystna planer och prövade hans tro. Men han uppenbarade också för honom det som han längtade efter längst inne i sin själ - helighetens skönhet och kärlekens omskapande kraft. GVoe 403.4

Bristerna i Johannes karaktär visade sig tydligt vid flera tillfällen då han var tillsammans med Frälsaren. Vid ett tillfälle sände Jesus budbärare före sig till en liten samarisk stad och uppmanade folket där att göra i ordning mat åt honom och hans apostlar. Men när Frälsaren närmade sig staden verkade det som om han ville fortsätta färden till Jerusalem. Det gjorde att samarierna blev avundsjuka. Så i stället för att inbjuda Jesus och hans lärjungar att stanna kvar där vägrade samarierna att ge dem gästfriheten som de skulle ha visat mot en vanlig resande. Jesus tvingar sig aldrig på någon. Samarierna förlorade välsignelsen som de skulle ha fått om de hade inbjudit honom som sin gäst. GVoe 404.1

Apostlarna visste att Frälsaren hade tänkt välsigna samarierna genom att vara hos dem. Därför blev de förvånade och förargade över likgiltigheten, avundsjukan och bristen på respekt som samarierna visade deras Mästare. Jakob och Johannes blev särskild uppretade. De ansåg att det var orätt att Jesus, som de satte så högt, skulle bli behandlad på det sättet. De tyckte att det var så allvarligt att samarierna genast borde bli straffade för det. I sin iver sa de: ”Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem?” De tänkte på hur två samariska officerare och deras soldater hade sänts ut för att gripa profeten Elia. De blev förvånade när de såg att deras ord gjorde Jesus ledsen, och ännu mer förvånade blev de när Jesus tillrättavisade dem: ”Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem. Och de gick vidare till en annan by” (Luk. 9:54-56). GVoe 404.2

Det ingick inte i Jesus uppdrag att tvinga människorna till att ta emot honom. Det är Guds och människors fiende och människor som inspireras av hans anda som försöker tvinga människors samveten. Det finns människor som påstår att de ivrar för rättfärdigheten men som i själva verket står i förbindelse med onda änglar. De förleds till att plåga sina medmänniskor för att på så sätt tvinga dem att godta deras uppfattning om religionen. Men Kristus visar alltid nåd och försöker alltid vinna människor genom att uppenbara sin kärlek. Han kan inte tillåta någon medtävlare om människans sinne, och han accepterar inte heller en delad tjänst. Han vill ha en frivillig tjänst, att människan villigt ger honom sitt hjärta när det påverkas av hans kärlek. GVoe 404.3