Genom Vatten Och Eld

Kapitel 6—Underverket Vid Sköna Porten

Kapitlet bygger på Apostlagärningarna kapitel 3 och kapitel 4:1-31.

Kristus apostlar var starkt medvetna om sin bristande förmåga. Med ödmjukhet och under bön knöt de ihop sin svaghet med Kristus kraft, sin okunnighet med hans visdom. De förenade sin ovärdighet med hans rättfärdighet, sin fattigdom med hans outtömliga rikedomar. På det sättet fick de kraft och blev utrustade, och då tvekade de inte att rycka fram i Mästarens tjänst. GVoe 51.1

En kort tid efter det att den helige Ande hade kommit över dem och omedelbart efter en period av ivrig bön var Petrus och Johannes på väg upp till templet för att tillbe. Vid Sköna porten fick de då se en handikappad man som var fyrtio år gammal. Ända sedan han föddes hade hans liv varit fyllt av smärta och svaghet. Den här olycklige mannen hade länge önskat att få träffa Jesus för att han skulle bli botad. Men han var så gott som hjälplös och hade flyttats långt ifrån platsen där den store läkaren verkade. Hans vädjanden gjorde till slut att några av hans vänner bar honom till tempelporten. Men när han väl hade kommit dit fick han veta att mannen som han hade satt sitt hopp till hade blivit dödad på ett grymt sätt. GVoe 51.2

Hans besvikelse väckte medkänsla hos dem som visste hur länge han ivrigt hade hoppats på att han skulle bli botad av Jesus. Därför förde de honom till templet varje dag för att de förbipasserande skulle visa medkänsla med honom och ge honom något litet för att lindra hans nöd. När Petrus och Johannes passerade bad han dem om en gåva. Apostlarna såg på honom med medkänsla, och Petrus sa: ” ’Se på oss!’ Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: ’Silver och guld har jag inte’ ”. När Petrus på det sättet hade förklarat att han var fattig såg den handikappade mannen besviken ut. Men hans ansikte lyste upp av hopp när aposteln fortsatte: ”Men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!” (Apg. 3:4-6). GVoe 51.3