Genom Vatten Och Eld

Motstridiga Åsikter

”Paulus visste att en del av dem var saddukeer och de andra fariseer, så han ropade i Rådet: ’Bröder! Jag är farisé och son till fariseer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här inför rätta.’ När han sade detta blev det strid mellan fariseerna och saddukeerna, och de församlade splittrades i två läger. (Saddukeerna lär nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna erkänner allt detta.) Det blev ett väldigt ropande, och några av de skriftlärda från fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: ’Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat till honom?’ ” (Apg. 23:6-9). GVoe 307.3

I den förvirring som nu uppstod försökte saddukéerna ivrigt att fånga in aposteln så att de skulle kunna döda honom. Men fariséerna var lika ivriga att skydda honom. ”Striden blev så häftig att befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, och han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen” (Apg. 23:10). GVoe 307.4

Lite senare tänkte Paulus igenom dagens påfrestande upplevelser. Då blev han rädd att Gud kanske inte var nöjd med hans val. Var det möjligt att han trots allt hade begått ett misstag när han besökte Jerusalem? Hade hans starka önskan att vara enig med församlingens ledare lett till detta förödande resultat? GVoe 307.5

Judarna var Guds utvalda folk inför en värld som inte trodde på Gud. Det här gjorde Paulus mycket orolig. Vad skulle de icke-judiska myndigheterna tänka om dem? De påstod att de tillbad Gud och hade en helig tjänst. Men de lät sig ju ändå styras av en blind, oresonlig vrede. De försökte döda sina medtroende som vågade avvika från dem i sin religiösa tro. De förvandlade sin högtidliga rådsförsamling till en plats för strider och vild förvirring. Inom sig kände Paulus att Guds namn hade blivit vanärat inför de icke-judiska folken. GVoe 308.1