Genom Vatten Och Eld

För Att Uppenbara Jesus

Paulus hänvisade till sin egen erfarenhet. Han visade att han inte hade valt att tjäna sin Frälsare av själviska orsaker, eftersom hans erfarenhet hade varit fylld av prövningar och frestelser. ”Vi är ständigt trängda”, skrev han, ”men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte över|331 givna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp” (2 Kor. 4:8-11). GVoe 249.2

Han påminde sina medtroende om att han och hans medarbetare som var Kristus budbärare ständigt var i fara. Svårigheterna som de måste gå igenom höll på att tömma deras krafter. ”Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull”, förklarar han, ”för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så verkar döden i oss, och livet i er” (2 Kor. 4:11, 12). GVoe 249.3

I fysiska lidanden, svårigheter och uppoffringar vandrade dessa Kristus budbärare på dödens väg. Men det som innebar dödsrisker för dem medförde andligt liv och andlig hälsa för de troende i Korint. Genom tron på evangeliet hade de fått del av det eviga livet. Därför skulle Jesus efterföljare se till att de inte var vårdslösa eller missnöjda. Då skulle de göra Guds budbärares bekymmer och påfrestningar ännu större. GVoe 249.4

”Men”, fortsatte Paulus, ”vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag. Även vi tror, och därför talar vi” (2 Kor. 4:13). Paulus var helt och hållet övertygad om att sanningarna som han hade fått ansvar för var verkliga och äkta. Därför kunde ingenting få honom till att handskas bedrägligt med Guds Ord eller att dölja sin egen övertygelse. Han skulle aldrig skaffa sig rikedom, ära eller världsliga nöjen genom att anpassa sig till världens åsikter. Han hotades ju ständigt av att bli dödad som martyr för evangeliet som han förkunnade för människorna i Korint. Ändå lät han ingenting skrämma honom. Han visste att Kristus som hade dött och uppstått igen kunde uppväcka honom ur graven och ställa fram honom inför Fadern. GVoe 249.5

”Allt sker för er skull”, sa han, ”för att nåden ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära” (2 Kor. 4:15). Apostlarna förkunnade inte evangeliet för att upphöja sig själva. De satsade sina liv på det här arbetet för att de hoppades att de skulle kunna rädda människor. Och samma hopp hindrade dem från att upphöra med sitt arbete när de hotades av faror eller drabbades av verkliga lidanden. GVoe 250.1

”Därför ger vi inte upp”, förklarade Paulus, och han fortsatte: ”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag” (2 Kor. 4:16). Paulus kände av fiendens makt. Men trots att hans fysiska krafter avtog fortsatte han troget att förkunna Kristus evangelium utan att låta sig rubbas. Klädd i hela Guds vapenrustning kämpade denne korsets hjälte vidare i striden. Hans segerglädje visade också att han vann segrar. Han hade sin tros blick mot de trognas lön och utropade med segerglädje: ”Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor. 4:17, 18). GVoe 250.2

Aposteln riktar en vädjande och gripande uppmaning till Kristus efterföljare i Korint. Han ber dem om att återigen tänka på sin Återlösares kärlek som är så stor att inget kan jämföras med den. ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd”, skriver han och fortsätter: ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor. 4:9). Vi vet hur mycket Kristus har sänkt sig ner från sin upphöjda ställning. Vi vet också hur djupt han har förnedrat sig. När han hade börjat gå självförsakelsens och uppoffringens väg vek han inte av från den förrän han hade gett sitt liv. För honom fanns det ingen vila mellan tronen och korset. GVoe 250.3