Genom Vatten Och Eld

Kapitel 31—De Hade Lyssnat

Kapitlet bygger på Andra Korintierbrevet.

Från Efesos reste Paulus ut på en ny missionsresa. Han hoppades att under den resan skulle han ännu en gång få besöka de platser i Europa dähan hade arbetat tidigare. Han stannade en tid i Troas ”för att predika Kristi evangelium”. Här fann han några människor som var beredda att lyssna till hans budskap. ”Herren [hade] öppnat en dörr för mig”, förklarade han efteråt om sitt arbete på denna plats (2 Kor. 2:12). Men hur framgångsrikt hans arbete än var i Troas kunde han inte stanna där någon längre tid. GVoe 244.1

”Det dagliga ansvaret, omsorgen om alla församlingarna” vilade tungt på hans sinne (2 Kor. 11:28). Framför allt hade han omsorg om församlingen i Korint. Han hade hoppats att han skulle möta Titus i Troas, och att Titus då skulle kunna berätta om hur Paulus brev hade blivit mottaget. Men han blev besviken. ”Ändå fick jag ingen ro i min ande”, förklarade han senare, ”när jag inte fann min broder Titus där” (2 Kor. 2:13). Därför lämnade han Troas och reste över till Makedonien, och där träffade han Timoteus. GVoe 244.2

Under den här tiden då Paulus oroade sig för församlingen i Korint hoppades han ändå på det bästa. Men ibland svepte en djup sorg över honom, eftersom han var orolig för att hans råd och förmaningar kanske hade kunnat missförstås. ”När vi kom till Makedonien fick vi ingen ro”, skrev han senare. ”Vi var trängda på alla sätt, utifrån av konflikter och inifrån av oro. Men Gud som tröstar de modlösa tröstade oss genom att Titus kom” (2 Kor. 7:5, 6). GVoe 244.3

Denne trogne budbärare förde med sig den glädjande nyheten att det hade skett en sällsam förändring bland de troende i Korint. Många hade tagit emot undervisningen som Paulus gav dem i sitt brev, och de hade omvänt sig från sina synder. Deras liv var inte längre någon vanära för kristendomen. I stället hade det ett kraftfullt inflytande som stimulerade till praktisk gudsfruktan. GVoe 245.1

I sin glädje sände aposteln ett nytt brev till de troende i Korint och berättade för dem hur glad han var över det goda verket som hade utförts bland dem: ”För även om jag gjorde er sorgsna med mitt brev, så ångrar jag det inte nu” (2 Kor. 7:8). Han hade plågats av oro för att församlingen skulle ha föraktat hans ord. Därför ångrade han ibland att han hade skrivit så bestämt och så strängt. ”Men nu gläder jag mig”, skrev han, ”inte för att ni blev sorgsna utan för att sorgen har lett till ånger. Ni blev sorgsna så som Gud vill, och därför har ni inte tagit någon skada genom oss. En sorg efter Guds vilja ger en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning” (2 Kor. 7:9, 10). Omvändelsen är ett resultat av att Guds nåd påverkar oss och leder till att vi bekänner vår synd och överger den. Aposteln förklarade att det var sådana resultat som han hade fått se i de kristnas liv i Korint. ”Se vad den här sorgen från Gud har fört med sig hos er: vilken hängivenhet, vilka förklaringar, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning!” (2 Kor. 7:11). GVoe 245.2

Under en längre tid hade Paulus varit mycket orolig för medlemmarna i församlingarna. Den oron var en så tung börda att han nästan inte orkade bära den. Falska lärare hade försökt krossa hans inflytande bland de kristna. De försökte övertala medlemmarna till att ta emot deras undervisning i stället för evangeliets sanningar. De bekymmer och de svårigheter som aposteln hade varit utsatt för antyder han i orden: ”Det var mycket tyngre än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet” (2 Kor. 1:8). GVoe 245.3